Tid

 

Igår kväll tog jag tunnelbanan tvärs igenom stan och ut till närmsta förort på andra sidan. Skulle till en arbetskompis på middag. Trevligt, tänkte jag. Men tänkte samtidigt på den vår som har varit och på den höst som ska komma. Finns det något där på jobbet att se framemot eller blir det samma visa igen ? Bestämde mig för att tro att det bara är jag själv som kan påverka saken.

På vägen möttes jag av en kvinna som grät på perrongen. Ingen stor gråt..bara en stilla rinnande gråt. Hon var på väg upp, och jag ner. Åt olika håll. Man möter människor och man skiljs dagligen. Man ser stora katastrofer hända, och små passerar hela tiden. Men går förbi. Ibland funderande och ibland slår man ifrån sig, men man hastar vidare. Minns mig själv gråtande just så, var och varannan morgon, på tunnelbanan för dryga två år sedan. Då var det ganska skönt att ingen hejdade mig och frågade hur det stod till. Hade någon varit snäll i just det läget hade jag brustit, och fallit isär i tusen bitar. Det enda som höll mig samman var att jag bet ihop och försökte tänka på en sak i taget. En uppgift i taget. Inte tänka framåt och inte bakåt. Bara följa med i flödet. Inte göra väsen.

När jag väl hade klivit på tunnelbanan igen fick jag syn på en kvinna en bit bort i vagnen som också satt och grimaserade som om hon grät. Jag var tvungen attt titta en gång till....Jo, hon var också ledsen. Funderade på denna sommar som har gett oss ett sådant strålande väder. Sådan värme och sådan torka. Mitt i allt detta sitter människor och gråter. Kanske ensamma människor. Kanske människor som har drabbats av en anhörigs sjukdom eller död. Kanske människor som, liksom jag, hade fått sig för många törnar på jobbet, som inte orkade med pressen och stressen där kanske, eller pressen hemifrån....Denna kvinna hade en väska med sig så hon var antagligen på resande fot.

 

Jag kom fram till slutdestinationen en hel kvart före utsatt tid. Jag som har varit nästan konstant försenad till jobbet med en kvart hela våren.

Skulle stämma träff med kvällens värdinna vid stationen. Köpte några nötter och russin i ett sånt där litet fiffigt paket och gick runt utanför och innanför och tittade på folk. På en bänk satt en kvinna med rullator. Jag gick närmare henne för att slänga den lilla förpackningen i sopkorg strax intill henne och precis när jag gör det hör jag en liten klämd snyftning. Det är inte sant, tänker jag. Inte en gång till. Sneglade på henne och hon sneglade på mig.

 

Jag gick vidare, gick vidare, gick vidare. Nej, jag kan inte trösta främmande tanter på gator och torg. Jag kan ju knappt trösta dem jag känner. Men det kändes ju plötsligt som ett hårt skal mellan människor höll på att utvecklas. Jag ska inte skylla på tiden i just mitt fall, just denna dag. Inte heller på alla andra människor som sätter käppar i hjulet. Men nu känns det som om det är dags att jag åtminstone lyssnar på mig själv och mitt eget flöde vare sig det är sorgset, argt eller glatt. Kanske var det så att jag hade sett bara glada skrattande människor i den vagn jag satt i igår om jag hade haft det sinnelaget ? Och kan jag lyssna till en sorg som kanske fortfarande finns någonstans därinne så kanske den börjar flöda fritt och jag kan göra något åt den.

 

Och idag när jag gick ut för att handla mötte jag en granne på vägen. Hon var så glad och trevlig som hon alltid är. Jag gick bort till mitt favoritcafé först. Tog god tid på mig. Fotograferade cyklar, som är månadens tema i en "foto-grupp" jag är med i. Gick in och handlade och på vägen tillbaka mötte jag återigen en grannen som satt vid ett annat café.

 

"Såg du olyckan?" , frågade hon.

Nej, jag hade missat en dödsolycka med en cyklist, i just det hörn som jag hade stått och fotograferat 20 minuter tidigare.

 

Ibland finns det inte ord.

 

 

 

 

 

Så mycket tid i livet som går åt till att vänta. På vadå?  frågar man sig..

 

Jag minns stora delar av min barndom som en väntan. Väntan på en speciell kväll när ett speciellt TV-program skulle gå, kanske. Eller att någon vän skulle komma och hälsa på familjen. När jag blev större väntade jag på att någon kompis till min yngsta bror (6 år älre än jag) skulle komma hem, eftersom jag hade blivit förtjust i honom. Antagligen mest för att han liknade Romeo i filmen "Romeo och Julia" (Zeffirelli regissör), som jag fullkomligt åt upp med ögonen och öron på den tiden. Då fanns ju ingen VHS eller DVD så det var till att vänta på att den skulle gå upp på biograferna igen, och igen. 5 ggr tror jag det blev + att det kom ut en LP med musiken och valda delar av "Pratet".

 

 

 

Jag lärde mig hela balkongscenen utantill, båda rolllernas repliker. Och...ja...där kan man nog lugnt säga att jag låg hästlänger före i genustänkande. Lika kär i Julia som i Romeo i denna film, kunde jag transcendera ur och i de olka rollerna. för varje ny replik. Mina föräldrar hade alla Shakspears dramer i en gammal gigantisk jättebok som jag släpade med mig var jag gick och stod. Jag var själv i samma ålder som huvudpersonerna i dramat, och även som skådespelarna, vilket var revolutionerande 1968 när filmen kom. Den hade ju bara spelats av 40-åriga damer och herrar på teatern förr. Företrädelsevis Dramaten.

Det som också var häftigt med just denna film var att Julia var så modern i sitt sätt att vara. Framåt, initiativtagande och samtidigt väldigt söt, men utan att vara mesig.  En levande människa, helt enkelt. Stor skillnad mot den sk modernare "Romeo och Julia" som kom för bara några år sedan och som utspelade sig mer i nutid, där hon gjordes till....just en väntande mähä utan egen vilja och passion.

 

Kanske var detta något jag har burit med mig genom åren  ? Att kvinnor har rätten till sin egen passion och vilja. Jag vet inte varför jag annars blir så frustrerad av alla dessa stunder när man är tvungen att vänta på en annans initiativ för att få göra det man vill.

Det mest typiska exemplet är ju det här med att få dansa när man är på fest eller i andra sammanhang.

 

Att behöva vänta på att bli uppbjuden!

 

Säg efter mig: Sommar!

 

 

En and...

 

 

ligger ibland

 

 

En stubbe vid strand

 

 

En bok och en fot utan rötter

 

 

En fjärd och tre fötter....

 

 

En kyss och en båt

 

 

Några åkte och några åt..

 

 

Måsar och glitter och seglarna sitter

 

 

Motor med fart, seglarna kommer snart...

 

 

Vi andra sitter kvar....

 

 

undrar vart dom far ?

 

Nu har det återigen hänt. Ytterligare en krönikör i  mängden "ironiserande journalister" har tagit sig friheten att göra sig lustig över människor som bloggar och/eller hänger på facebook och twitter. Samma "pack", tycks Ulrika Milles mena. Alla har den grumliga  och febriga önskan att bli sedda, upptäckta och tydligen även bedömda, enligt henne. Fast nu har samma "drägg" äntligen  insett att det inte var så lätt. Att ingen ska tro att den är nåt eller kan nåt om den inte skriver i Sveriges största dagstidning. En tidning som för länge sedan tog patent på fenomenet "blogg-förakt". Man har för all del försökt ge sig in i den hemska verksamheten själv, men mest för att liksom visa var skåpet ska stå, och vilka som egentligen har rätt att uttrycka sig i skrift på både längden och tvären.

Nå, Ulrika Milles kan ju ha rätt i mångt och mycket, som man ju alltid har om man drar alla över en kam. Några faller förstås inom ramen för hennes kategoriseranden.

Hon kan också ha fel. Det kan också hända att hon dömer andra efter sig själv. Det kan ju faktiskt hända att även journalister vill bli sedda och bedömda, men egentlgen är de bara avundsjuka eftersom de inte kan lägga ner sin verksamhet som skribenter utan måste fortsätta att håna och förakta andra som försöker skriva lite för skojs skull och för sin egen lusts skull. Som kanske får lite kontakt med andra människor som tycks ha samma "skumma böjelse" att vilja skriva och uttrycka sig utan att få betalt för det, eller ens för att vilja bli världsberömda.....

 

Men om jag nu ska ta mig friheten att generalisera så är det ju så förtvivlat många journalister som följer varndras snitslade banor. Som skriver samma som journalisten i granntidningen, som inte kan ha en egen åsikt om nånting av rädsla för att göra bort sig. Man kan ha missat någon viktig information som någon annan journalist eller tidning kan slå en på fingrarna med och så är det enklare att göra sig lustig över en mängd odefinierade människor som irriterar de människor som skriver för brödfödan. Och kanske tror journalister att bloggare är såna som aldrig kunde bli journalister eftersom journalister egentligen en gång i tiden var "författar-wannabees". Men nu är de för trötta och cyniska för att ens tänka tanken. Synd det, för de kan bevisligen skriva, så det vore bättre om de la ner lite tid och kraft och engemang på nåt eget skrivande istället.

 

Nå, nu har jag ju lärt känna en och annan journalist under årens lopp, så jag vet ju att livet inte är så endimensionellt...vad som förvånar mig är att skribenterna i DN inte tycks ha lärt känna en enda vettig bloggare.....eller så vill de inte lära känna nån ?

 

En form av..inte rasism...men "bloggism"..eller snobbism, om du så vill ?!

 

För min del handlar det om en, av alla demokratiska rättigheter, att få uttrycka sig fritt även på nätet. Om sen inte alla är fullfjädrade skribenter må det vara hänt. Det är nog en risk vi alla får ta. Även en journalist på DN....

 

 

I år var det världsrekord i längtan efter sommarlov för min del. Jag har varit så trött, trött, trött sista tiden, fast jag absolut inte har jobbat mer än vanligt före sommaruppehållet. Snarare tvärtom. Men om jag ser tillbaka på hela läsåret har jag nog gjort en mer ansträngande resa än på många år. Byte av jobb efter jul, efter den hektiska sista perioden före jul med alla avslutningar, luciatåg, 100-årsjubiléer, musical-kompande, storsamlingar, etc, förutom det vanliga undervisandet som på något sätt fick komma i sista hand. Så glad jag var att få komma tillbaka "hem" till min gamla vanliga skola på vårterminen. Men jag var nog egentligen varken fysiskt eller psykiskt beredd. Fick en rejäl förkylning som varade hela jullovet och sen var min gamla arbetsplats inte sig lik. Varken mina arbetsuppgifter eller arbetstider, inte samma kollegor eller barn och föräldrar...förstås....

Vet inte vad jag hade väntat mig. Inte att nån hade rullat ut röda mattan för mig precis, men kanske någonting ditåt ? ;-)

 

 

Och sen har resten av våren gått åt till att hitta olika förhållningssätt för att jag skulle hålla mig frisk och stark, såväl fysiskt som psykiskt. Och jag får väl säga att jag lyckades rätt bra, ändå. Jag överlevde även detta och är i hamn! =)

 

Egentligen handlar allt om förväntningar. Ens egna på en själv och andra, och andras på en själv. Fast mest ens egna förväntningar på en själv.

 

För min del har jag antagligen alltid haft för högt ställda förväntningar på mig själv och vad jag klarar av. Å andra sidan har jag ibland inte haft förväntningar på mig själv alls i vissa fall. Hur som helst är det i krocken mellan verklighet och förväntningar som allt går åt pipan. I alla fall för mig.

 

 

 

 

Fortfarande står jag, precis som jag har gjort hela mitt liv egentligen, och undrar vad jag ska göra när jag blir stor, med 9 år kvar till pension. Det är klart att man håller sin egen nyfikenhet vid liv på det sättet, men å andra sidan är det svårt att utvecklas inom något område när man får byta så många gånger. Fast det där sista är väl mitt eget fel. Det var mitt eget val att byta sysselsättning, att friskskriva mig själv i förtid, att byta sysselsättning igen. Fast det var INTE mitt fel att jag blev sjukskriven från början.

 

 

 

I skolans värld premieras inte tid till eftertanke och planering. I skolans värld ska alla utrymmen och all pesonal effektiviseras, återanvändas och tvättas ur, manglas och återanvändas igen, men utan tillförsel av nya färger och former. Allt ska vara så billigt och slimmat som möjligt...till och med barnen, som ju är våra "kunder" som det så marknadsanpassat heter, ska slimmas ner till minsta beståndsdel. De ska bedömas och inrättas i räta och raka led utpekade enligt Björklunds "peka med hela handen"-princip. En man med noll koll inom pedagogik och psykologi ska styra vårt lands skolor in i framtiden. Hans enda och absolut enda vision om skolan är att den inte ska vara flummig.

 

Men flummigast, mina vänner, är den människa som uttalar sig i frågor där han själv inte har aning. Så vår skolminister är enligt mitt sätt att se "Mr Flummig" personifierad.

 

 

Jaja...man kan bli sjukskriven för mindre..bara av blotta tanken, menar jag. ;-)

Fast just idag skulle jag ju skriva om min lyckliga dag då jag går på semester, sorglös, men fortfarande trött...

Men det kan jag ju råda bot på. Jag kan sova och vila när jag vill. Behöver inte kasta mig iväg försenad till jobbet som vanligt,, med andan i halsen.

Jag kan sitta här vid min skärm och lukta på...tangenterna ?

 

See You! =)

 

 

Som några minnesgoda "millrollbloggläsare" säkert kommer ihåg fick jag en "sommarknäpp" för tre år sedan och lekte sommarprogram-producent. Jag bjöd in mina dåvarande bloggvänner att göra sitt eget program med hjälp av diverse gratis ljudprogram på datorn och så fick resp programmakare sin egen dag här på min blogg.

 

(Avalon)

 

Idén var säkert rolig och bra, men den gav många skrämselhicka och en del sömnlösa nätter mitt i en tid som ska vara avkopplande och fri från bekymmer. Nåväl ...vi var fem stycken som till slut nappade och faktiskt genomförde våra idéer fullt ut och med bravur ! =)

 

(Beji)

 

Inte alltid att programmen kom på utsatt tid och inte alla var i "Ljudform", utan man fick läsa sitt sommarprogram, inklusive klicka på länkar till musik och till med videos vid rätt tillfälle.

 

(Lillemor)

 

Men alla hade i alla fall musik i en eller annan form och fantasieggande texter och bilder därtill.  

 

(Kerstin)

 

För två år sedan lanserade Sveriges Radio en "Lyssnarnas sommarpratare" som skulle röstas fram och det tycks ha blivit en succé för nu är vi inne på andra året. I år har man dessutom lanserat det som mer liknar min idé från 2006, som innebär att alla kan spela in sitt eget sommarprogram direkt till SR...fast...då blir det ingen musik till på grund av upphovsrättsliga skäl men man kan som producenten på SR säger, ge tips om musik i programmet, "om man anser att musiken är viktig för programmet" !?!?

 

Que ?

 

Det är ju hela programmets idé att ha musik och berätttande text i ett sommarprogram, i alla fall enligt Tage Danielsson, som kläckte idén från början. 

 

Men i alla fall...här är länken till att göra ditt eget "Sommarprogram".

 

(Färgradioproducenten Newmill, herself)

 

Och vill du kringgå det här med rättigheter så har jag en idé som jag inte tänker säga högt...;-)

För övrigt funderar jag på om inte jag ska hävda mina egna rättigheter som idémakare till denna "Home made Sommarprogram"-idé...;-)

 

Nej, förresten. Själva idén med idéer är ju att de ska kläckas i frihet och inte inom ramar och avtal.

 

Ordet är fritt! Use it! =)

 

 

(Bild: Aniara Trast)

 

But now it`s "stolen" back to SR, GaGa ! ;-)

 

Oj! Det var väl knappt ett år sedan som jag ville fånga in den 40 000:e besökaren på min blogg, fast det gick ju inte .... väldigt mycket Rss-besökare, som jag såg det. Och vips var nummer 40 000 över för länge sen. Och nu är det ännu "värre".

 

 

*Poff*... är nummer 50 000 historia och glömd och förlåten ännu snabbare. En massa människor, tror jag, har tittat på "apriL", "juni", "novenber", "februari", "augusti",  på min blogg, i en salig röra, men jag undrar bara varför ?

 

 

Antagligen ett virus eller kanske en hel liten infektion. Lunginflammation eller...? Varför kommenterar ingen av alla dessa snabbläsare annars ? Hur som helst. Jag har ännu en gång passerat ett magiskt tal här, enligt statistiken, fast inte vet jag om man blir lyckligare för det.

 

 

Skulle vara konstigt i så fall.

Ha en skön helg!

 

 

Återkommer....

 

 

I mitt liv har detta sannerligen blivit ett Ernman-år. Upptäckte Malena första gången i ett program med Martin Fröst och älskade redan då "den gränsöverskridande människan".
I år när "nöden" var som störst, var också hjälpen som närmast. Fick en kick av vinsten i svenska schlagerfestivalen för att jag inte var ensam om att uppskatta denna typ av konstnärlighet och på den vägen är det.
På en körrepetition efter en lång tids infektion när jag just hade funderat på att ge upp sjungandet  "låtsades jag vara Malena Ernman", bara för att prova. Jag tror ingen kan förstå vilken effekt det hade på min röst. Allra minst jag själv. Så vackert har jag aldrig sjungit i hela mitt liv. Jag lovar! ;-)
OCH ! Dessutom har jag nyligen gjort en egen text på "La voix" till en "gammal kär kollega (numera vaktmäsare i tre skolor), som just fyllt 50 år, och framfört detta själv på stort lärarmöte och även detta var bejublat. Inte för att skryta, men..Snacka Ernman-effekt! Livet ät förändrat! =)

 

Om ännu ett litet, litet tag har jag sommarlov...tröstar mig, och kanske er, med lite Brasilianskt så länge. Igår öste regnet ner när det skulle vara skolgårdsfest och imorgon ska det tydligen både storma och regna när 6-åringarna ska till Skansen. Men idag skiner solen och lyssnar du till den musik som kommer från ett varmt land blir du ändå varm invärtes. Det kan man komma långt med. Och med lite rytmiska rörelser till musiken stiger värmen upp i pannan också.

 

 

 

 

Och på med tröja och vantar för på fredag ska det bli 4 grader ute.  Och håll ut.....

 

Och i alla tider har olika musik befruktat min vardag och mitt liv.

 

 

Så ock denna fridfulla, men ändå levande sorts klirr- och klangmusik, framförd av Chick Korea och Gary Burton.

Fortsätter med inspelningar av glömda och oglömda vinylinspelningar och inser att min och andras vinylsamlingar i nya skivhyllan är bättre än våra CD-samlingar.

 

 

Eller så är den känslomässiga inställningén till LP-skivorna så mycket starkare. I alla fall är ju själva omslagen så mycket flottare...och större...Storleken har viss betydelse därvidlag, det kan inte förnekas. Men musiken...den låter sig inte påverkas...den fortskrider, och håller på...helt oberoende av mig, tycks det, fast den är helt beroendeframkallande, tycks det mig.....;-)

 

 

Och hör du inte musiken i mediaplayern kan du höra den här!