I gapet mellan två jobb, mitt nyligen lyckligen avslutade och mitt nygamla, med betoning på gamla, har jag blivit äkta förkyld. Det bröt ut på annandagen och sen har den kommit för att stanna, tycks det mig. Förkylningen, alltså. Fast visst mår jag bättre och antagligen ingen feber, men nu är det ju så illa kallt här så det vore konstigt om jag inte snarare bättrade på förkylningen än min egen hälsa, om jag gick ut.

 

 

Sitter alltså ganska still i soffan och/eller vid matbordet, vilket leder till att min viktminskning sen den stressade arbetsperioden har gått över till viktökning igen. Men snart blir det vår och jag kan cykla min älsklingsväg till mitt älsklingsgamla jobb, dit jag en gång i världen kom när jag började vikariera på dagis och fritids efter min förra musiklärarperiod för faktiskt snart 20 år sedan. Nu när jag får komma tillbaka från min tjänstledighet har jag sagt att jag kan ta nästan vad som helst under våren bara jag får komma till den skolan och bara inte störa redan väl fungerande arbetslag. Så var det så fantastiskt lyckligt att jag får ersätta en av mina käraste gamla arbetskamrater som strax ska gå i pension på mitt favoritfritids. Jag har visserligen nyligen sagt att "aldrig mer fritids", men det var innan jag blev musiklärare. Och detta är antagligen bara tillfälligt...man får se ? Och jag blev ju glad som en lärka över att få komma tillbaka till mina gamla jaktmarker.

 

 

Visserligen jobbar ingen kvar där sen min tid, utom den snart pensionerade kvinnan, men jag känner till dem som är där och de andra gamla arbetskamraterna hålls i krokarna på skolan så det känns som om jag inte behöver "vandra allén" längre, och det är nog så här i backspegeln det värsta med att vara lärare i allmänhet och musiklärare i synnerhet, att man jobbar så ensam, utan andra vuxna hela tiden. Musikläraren har ju heller inte "sin klass" att känna gemenskap med.

 

 

Nej den sortens isolationism passar mig inte! Det var roligt i en och en halv månads tid att få bestämma allt själv utan att ta hänsyn till andra. Men sen...i och med allla högtider och projekt blev ju jobbet precis det motsatta. Det gällde att göra det så bra och fint så att alla andra, barn, lärare, föräldrar och rektor blev nöjda och för min egen del kändes det som om det gick ut på att rädda skinnet så att man inte blev ihågkommen som den där krångliga musikläraren som ville göra egna tangoversioner av Pepparkaksgubbarna, etc....Ja, att skolan fyllde 100 år i år märktes faktiskt på hur viktigt det var att följa traditionerna. Jag tappade helt bort mitt eget initiativ trots att det var jag som var "experten" på området. När jag frågade om råd sa de bara att det var jag som bestämde och när jag väl hade bestämt så passade ändå inte galoscherna, på ett eller annat sätt. Ingen var elak eller dum, möjligen lite ovilliga att ställa upp i vissa sammanhang. Några lärare, däribland slöjd och gympaläraren, och de som var nya i skolan liksom jag, hade jag mer kontakt med och de var också hjälpsamma.

 

 

I min nygamla skola har alla skojfriska upptåg mottagits med, om inte förtjusning, så i alla fall munter välvilja. Den fyllde ju å andra sidan bara 50 i våras. Kanske är det då så att det sitter i väggarna hur det går ?  I den 100-åriga skolan lär man ha bytt musiklärare var och vartannat år, och nu....redan efter en termin. I övrigt är lärarstaben i princip intakt sen många år tillbaka. För att behålla en musiklärare där får man kanske riva de 100-åriga väggarna eller byta ut resten av lärarkåren så kanske de får en musiklärare som stannar ? Fast jag vet inte om de tycker det är värt det ? Och det har de kanske inte tyckt de senaste 100 åren....

 

 

Men det var ju inte heller därför jag lämnade musiklärarbanan, utan just för att jag orkade inte med ensamjobbet. Att ta alla konflikter med alla skolans barn på egen hand utan att kunna få avlastning eller hjälp, nej, knappt ens någon att diskutera saken med efteråt. De enda som jag faktiskt hade lite sånt snack med var ju just med dem som var resurser för vissa barn och därför var med på musiken också.

 

 

Och när jag nu träder in i fritidsvärlden för en kortare eller längre period, vet jag åtminstone att det där finns en lång period av arbetslagstänkande som både sitter i väggarna i mina gamla älsklingslokaler och i huvudena på folk som jobbar där med barns lek och sociala relationer.

Jag tror att det kommer att passa mig bättre.

 

 

Och jag är glad att jag har varit med om det som jag har varit med om sedan jag jobbade där sist så jag har förmågan att också uppskatta det.

Och tacksamma människor är ju alltid lättare att ha att göra med än otacksamma....