Till slut greppar jag min lilla lunta, min hög med papper som jag har lagt i samma mapp och som jag har släpat fram och tillbaka till jobbet under två månaders tid. Allt tyngre har den blivit och allt innehållsrikare men paradoxalt nog allt mer ointressant att öppna. En enda gegga av information, var gör man av med sånt ? Slänger hela rasket och börjar på ny kula ? Nej, allt för riskabelt. Det skulle kunna finnas viktiga dokument där eftersom det ändå är papper från mitt arbete. Så jag börjar mitt rensande...och se där...jag kunde sortera in allt så att det verkade nästan behagligt, nästan överskådligt. Jag säger nästan, eftersom det ändå blev en liten tunn, tunn hög med kopierade sånger och några planeringsidéer som jag inte riktigt har kläm på om jag ska öppna en ny pärm för, eller bygga på den jag redan har med klasslistor, bedömningar, klassfoton och dylikt. Men den pärmen är så stilren och flott så jag vill inte gegga till den också. Ungefär som med division...det blir alltid en rest över som jag antagligen kommer att slänga nästa gång jag rensar?

Nåväl...denna procedur ledde i alla fall till att mitt bedöningsarbete flöt på mycket lättare och det blev ju överskådligt vilka klasser jag hade klarat av och vilka inte. Nu är alla klara och en liten sten har fallit.

 

 

Men att dessa pappershögar alltid ska ge mig såna frossbrytningar innan jag tar itu med dem ?

Det var någon som sa till mig för länge sen att den som har ett kliniskt rent skrivbord har det väldigt rörigt inne i skallen och tvärtom. Ja tvärtom kan nog stämma på mig för sisådär 20-30 år sedan. Jag hade alltid koll på vad jag skulle göra och när och med vem och brydde mig inte om att skriva upp i nån kalender, för den glömde jag av någon anledning alltid att titta i. På något sätt har det alltid varit reda på allt som har varit innanför min kropp, men så fort det handlar om saker utanför så trasslar det till sig. Jag kan nog lösa världsproblem inne i skallen men kan svårligen lösa upp en vanlig knut. Papper blir oresonabla högar bara jag vänder ryggen tilll och sladdar och snören bildar obevekligt härvor bara jag tittar på dem och kalendrar och andra småsaker försvinner. Kanske blåser bort ?

 

 

Allt det där har funkat hyggligt så länge jag har haft mitt relativt goda ordningsminne i behåll, men när det började fallera i samband med min sjukskrivning, då var jag illa ute.

Jag hade en kalender där jag hade skrivit in ett klockslag en dag men det stod inte var jag skulle vara och inte vad jag skulle göra och eftersom jag hade skrivit upp det, mot min vanliga vana, hade min hjärna också stängt av sin verksamhet...jag fick gå och fråga min dåvarande chef till slut vad det här budskapet kunde betyda, men lite kaotiskt blev det ju...! Eller verkade i alla fall. Det kunde ju gå an en gång men det upprepade sig.

Nu var det ett tag sen, men jag måste hitta ett fungerande sätt att komma ihåg saker på, utan att behöva gå och fråga min nya chef också...

 

 

 

Jag måste helt enkelt lära mig att bli en helt vanlig ordentlig människa. Jag anar att det kräver en väldigt hög dos träning, för det är ju svårt att lära gamla hundar sitta, sägs det. Det går jag med på...bara jag visste hur man gjorde för att inte glömma hur man gör....

 

Jag vågar inte riktigt känna efter det jag innerst inne tänker. Orkar jag det här ? 

 

Två månaders tjurrusning ut i ljuset, in i det bekräftande arbetslivet där jag av någon dunkel anledning är någon att räkna med. Sen högg den stora mattheten tag i mig bakifrån ungefär samtidigt som alla dessa "bedömningar av barn" föll över mig framifrån. Ett stort oförutsett monster som jag inte hade räknat med, tror jag. Allt annat hade jag tagit med i beräkningarna, inklusive att taket skulle falla in och jag skulle glömma mina planeringar och tappa nycklarna, att klasser skulle bråka och att jag skulle tappa kontrollen och jag kände mig ändå väl förberedd på det, men när det kommer in något stort oförutsett jobb  är det som om jag inte räcker till för något alls längre.

*Poff*, där gick luften ur den väl uppblåsta ballongen, tänkte jag med viss sorg, men for ändå vidare som ett skållat troll tills jag igår upptäckte att jag helt enkelt hade drabbats av en helt vanlig svensk hederlig bondförkylning. Tänk att såna kan slå ut människors försvar så kapitalt. Såväl fysiskt som psykiskt.

Och här blev jag sittande som våt fläck betraktad. Inte vatten värd. Men nu förstår jag åtminstone varför.

Det regnar i mitt hjärta. Och utanför mitt fönster. Finns det inte nåt litet piller mot sånt ?

 

Men jag tror att jag måste träna på att tänka och känna efter i förväg mer. Har en sådan ivrig oro i mig att inte hinna med det jag tänker och känner innan jag har glömt bort det och allt är för sent. Jag tror att jag måste hitta ett bättre sätt att organisera mina tankar innan de far på egna utflykter. Jag tror att jag måste köpa ett kollegieblock och tusen mappar att stoppa alla mina lappar i. Fast jag måste namnge mapparna så jag vet var jag stoppar lapparna. Jag tror att jag måste organisera min kropp så att den sitter stilla när den vill springa och tvärtom. Att inte reagera på omedelbar impuls utan på mina egna klara och väl sammansatta tankar som jag vet finns där inne bara jag sansar mig en aning och hör efter trots att min hörsel börjar bli dålig efter trumlektioner i helklass som jag har gett under hösten. Men en inre röst måste jag alltid kunna förnimma, inte via hörseln utan via känseln. Även den kan dock klinga av om jag inte passar mig. Har jag inte redan varit sjukskriven på grund av utmattningsdepression ?

 

Jo, och nu börjar jag känna igen symptomen....faller lättare i gråt (på genrep på kören senast på min egen födelsedag), är mer ute på nätet och fladdrar fast jag vet att jag borde göra tusen saker. Ju mer jag vet att jag borde göra desto mer fladdrar jag. Och sist men inte minst, jag sover sämre! Därav den stora mattheten kanske, men frågan är vad som är orsak och verkan.....

 

Och den stora mattheten...det är inte sömnighet jag pratar om utan en slags handfallenhet, bokstavligt talat. Det känns som om all kraft och ork rinner ner genom armarna och ut genom fingertopparna.

Fast det har inte hänt än. Inte än. Bara nästan. Måste skynda mig att hejda mig så att det inte händer igen....

 

Men den stora och största skillnaden mot hur det kändes när det verkligen var kris för drygt 1½ år sedan är att jag nu fortfarande känner lust till mitt arbete.

Jag gråter inte när jag tänker på jobbet.

Jag vill dit igen.....

 

Imorse blev det lite läskigt för Misse. En massa bullriga karlar som hojtade och skrek och skulle hämta prylar från det nyss avslutade hissrenoveringsjobbet var uppe och röjde i hennes domäner. Hanna kom nerrusande som ett spjut men Misse som inte tål främmande karlar överhuvudtaget var och är som uppslukad av vindsmörkret. Jag fick komma upp och kika lite men såg ingen katt. Kanske sprang hon i pur förskräckelse ner i nästa trapp ? De bullriga männen lovade att inte låsa några dörrar. Och här sitter även jag med öppen dörr två timmar senare och känner mig en aning låst trots det. Kan ju inte gå nånstans. Min kära medboende här hemma har en förmåga att släppa ut två ömkligt bedjande katter på morgonen, vars stora troskyldiga ögon man inte kan motstå, för att sedan dra till jobbet med ett gott kattsamvete, lämnande mig åt mitt öde med två katter på vift.  Och jo; för de är allt bra lyckliga över denna nyfunna frihet.

Men jag då ? Hmmm...är ju bara tvungen att sitta hemma och planera veckans lektioner, göra lite bedömningsarbeten (som jag skrev om i "förra numret") och förbereda den 100-årsvecka som skolan ska ha om en dryg månad, med anledning av att den helt enkelt fyller 100 år. Jo, nog har jag lite att göra hemmavid. Men ändå. Det känns lite ofritt att vara bunden av en öppen dörr. Men frågan är hur mycket mer bunden jag känner mig av en öppen dörr än katterna känner sig ofria av en stängd ?

 

 

Det är deras tur nu...får bestämma mig för det. Och så fick jag ju anledning att blogga lite också. Inte så illa det heller, kanske....;-)

 

(men av Misses smutsiga tassar syns ännu i skrivande stund inte ett spår......)

 

 

Efter knappt två månader är det dags att ge omdömen i musik till alla barn i alla klasser utom förskoleklasserna, som gudskelov inte har skolplikt än. Men det blir ändå sisådär 250 elever som var och en ska få ett individuellt omdöme av mig. Jag ska tala om huruvida jag tror att det är troligt, osäkert eller högst osäkert om de kommer att uppnå målen för årskursen i musik efter läsårets slut, eller ej.   Ja, det kan jag i vissa fall inte ha en aning om, i andra fall har jag en hum och så finns det spiksäkra kort. Och resten ?

 

 

 

En musiklektion i veckan då jag hinner ge alla barn möjlighet att spela en rytm, dansa en dans, sjunga en sång, på sin höjd, och sen är det morsning, goodbye....nästa; var god skölj....Ungefär som en halv fotbollsmatch. Det sägs att ingen fotbollsspelare har en boll mer än några sekunder per match...inte ens stjärnorna....och ungefär så är det också under en musiklektion. Skillnaden är att jag hinner som lagledare inte se när de agerar och vilka som agerar eftersom jag också måste "lira", dvs ackompanjera själv....

 

 

De barn som hinner visa framfötterna eller som kommer fram efteråt och spelar något på pianot, berättar att de går i kör, får jag tro på orden, att de kan och visar intresse och kunskap. En del ser jag och hör jag också att de är musikaliska och har förutsättningarna. Men resten...?

 

 

Skriftliga prov ? Jo, om de visar något som barnen har lärt sig hos mig är det väl ok, annars blir det ju bara ett pluggande utan mening och utan att egentligen visa om barnet ifråga är kapabelt att hålla en given puls, härma en rytm, lära sig en sång eller delta i gemensamma sånger och andra aktiviteter. Klart är att man kan kompensera brister med att plugga till sig kunskaper om musikinstrument eller kompositörer, fast jag vet inte om man kan göra på liknande sätt i exempelvis gymnastik eller slöjd. Jag som definitivt inte har fallenhet för slöjd, önskar ju att så vore fallet, men jag vet inte om det funkar så. Om man inte kan trä på en nål eller virka en mössa måste man i alla fall visa att man vill försöka.

 

 

Så måste det också funka i musik. Men till skillnad från de andra ämnena finns det inte så mycket att visa upp, om man inte kör regelrätta uppsjungningar och uppspelningar i musikämnet. Fast såna prov minns ju så många vuxna med stor skräck. Råkar man ha en dålig dag, är det kört.....för inte hinner en musiklärare ha fler än ett prov per termin, med bara en lektionstimme i veckan. Själv råkade jag ut för något liknande. Min lågstadiefröken som inte gillade mig nåt vidare, tror jag, testade oss alla inför mellanstadiet för att kolla om vi skulle kunna vara med i mellanstadiekören, försökte sätta stopp för mig och sa nej. När jag berättade det för mina föräldrar sa de bara att det var det dummaste de hade hört, och jag kände mig inte knäckt alls...men tänk om jag hade haft "vanliga föräldrar" som inte förstod sig på musik, då hade jag kanske hade tappat självförtroendet för alltid vad gäller sång och sånt.

 

 

Ok, i de äldre klasserna, kan jag tycka, men i de yngre...? Där handlar det för mig bara om att väcka nyfikenheten och lusten till musik. Fast nu är det bara "kunskaper" som gäller i den "nya" kunskapsskolan, som mer liknar den urgamla skolan där man inte brydde sig om vad eleverna lärde sig, bara att de stod i raka led och sa Ja och Amen  till Fröken och Magistern och hela härligheten....suck!

 

Men jag skulle inte bry mig om det inte vore för att jag tycker att det är eleverna som drabbas av en omöjlig bedömningshysteri...

 

 

Själv kan jag ju ta ton när och hur jag vill utan större besvär och inte behöver jag bli bedömd heller längre. Tacka vet jag ålderdomen...;-)