Nu är det äntligen dags att börja tåga igen

Vi står här på rad, min vän....

andaktsfulla och väntar på rätt ton

Hoppas vi träffar rätt denna gång

och att vi har god kondition

så att vi kan sjunga hela vintern lång...

 

 

utan att köra huvudet i väggen

då kan det bli liksom äggen....löst...

nej, höj din röst...sjung ut!

Och hoppas att du inte tar slut

i förtid

för då blir inte stjärnan så blid

i denna signade midvintertid...

 

...

 

 

Men nu har jag inget mer, såvitt jag ser

Dags att börja tåga, så tänder jag en låga....

 

 

Efter sju sorger och arton nervsammanbrott har jag tagit mig samman och är mitt i startsträckan på det som har gett upphov till hälften av "attackerna". 

Skolans 100-årsjubiléum firas denna vecka.

Först såg det ut som om jag skulle jobba i en arbetsgrupp omkring morgonsamlingarna hela veckan.

 

 

 

Men så blev jag i en hast ensam om det hela medan jag var ute och rastvaktade under ett av mötena. ....

(Men stopp! Vill inte smutskasta vare sig skolan eller kollegorna, bara beskriva min egen upplevelse och frustration omkring det hela....Sådärja....alla rättffärdigade! =)

 

 

 

Då kände jag bara alltför väl igen situationen från ett flertal projekt som jag har fått ro iland på egen hand, mer eller mindre, i min förra skola. Jag har inte blivit övergiven som barn, eller varit mobbad eller utfryst ur någon gemenskap, och så heller inte nu, egentligen.....men ändå sätter det sådana djupa spår trots att "skadan" är skedd i vuxna år. Samlingar har vi i skolan varje vecka och dom håller jag i utan några större besvär, även om de kan vara stressframkallande också. Men just detta med projekt, där man gemensamt ska komma fram till något..att spåna ihop något några stycken tillsammans som ska bli roligt för hela skolan....

Och..Nähä ?

 

 

Jag skulle alltså spåna själv. Och sen ramlade planering inför Lucia och avslutningen över mig och jag visste inte i vilken ände jag skulle börja. Jag som egentligen älskar projekt och schemabrytande verksamhet blev helt avstängd. Inte en kreativ idé dök upp i min skalle. Och de idéer jag hade haft föll inte de andra på läppen....

När jag satt hemma för att planera, tornade musikböcker och skivor upp sig framför mig, och noter jag hade kopierat samlades i olika odefinierbara högar som jag sen lyckades slarva bort.

 

 

 

Jag lyckades i alla fall visa min förtvivlan inför en i arbetsgruppen som till slut förstod att jag ville ha lite feedback åtminstone...och som genom ett trollslag dök en entusiastisk kulturarbetande mamma till ett av barnen upp några dagar senare, och ville jättegärna vara med och planera och genomföra det här arbetet med morgonsamlingarna tillsammans med mig. Så nu rullar det på.

Första dagen gjorde mer eller mindre succé och nu känns det relativt lugnt, och fortsättningen är ganska genomarbetad. Det blir mer elevmedverkan och de barn som ska vara med måste övas med.

Jag behöver inte vara rädd för det totala sammanbrottet i alla fall.

 

 

 

Mitt eget, alltså. Det var farligt nära där ett tag.

Nu är det bara några veckor kvar och sen är min musiklärarbana över för den här gången.

Det känns lite sorgligt men som Kurt Olsson hade frågat mig: Hur mycket gladare är du för att du inte ska fortsätta än du är ledsen över att du har gett upp ?

 

Tja...jag är gladast över att jag faktiskt har velat, och vågat prova och att jag har chansen att gå tillbaka till något mindre stressframkallande, förmodligen. Och det är det viktigaste...jag vill inte gå i däck en gång till. Nu känner jag ju igen symptomen så nu kan jag förhoppningsvis stoppa i tid.

 

 

Peppar, peppar....

 

 

Det är lätt att förledas att tro att allt bär uppåt på livets stig om det väl har börjat så,

 

 

liksom tvärtom.....

 

 

Det finns inte bara en väg och det är inte alltid lätt att välja.

 

 

När vi väl står på toppen så ser vi långt bort ...

 

 

men missar kanske det som är nära ?

 

 

Mål och mening med livet.

 

 

Kan kanske inte sägas tydligare än med bilder ? 

 

 

I orden fastnar tanken ibland .....

 

 

...och i bilder kan vi flyga nästan för långt bort.

 

 

Bara att välja!

 

Tänk vad ett positiv budskap kan ställa till med......Skaka om en hel värld!

 

 

Låter nästan som gamla "Grupp-8"-rörlsen har varit med som kampanjledare: "Vill vi, kan vi, törs vi ? Ja, vi vill VI KAN, vi törs!!!", sjöng de ju redan på 60- eller 70-talet. Får en liten flashback, bara....

Ja, och samma sak gäller väl för alla "minoritetsgrupper" över hela världen, att våga tro på sin egen förmåga att vilja och kunna. Om man nu kan räkna kvinnor till en minoritetsgrupp ? Hmmmm....

Nå, "KVINNOR KAN", hette ju en slogan även på 80-talet här i Sverige. Och nu har detta positiva budskap nått över atlanten....nåja.....De har ju ett och annat att bidra med också "over there". Och definitivt tror jag att den positiva viljan kommer göra susen. Ordet "Change", känns som när man drar korken ur flaskan.

 

Hursomhelst:

 

 

 

GRATTIS USA till en förändring som känns som början på ett bättre liv för många människor över hela världen.

 

 

Gongratulations and enjoy, everybody!

 

 

 

Nu, mina vänner, börjar det bli dags för rapport från resedetaljen här på "millroll blog airways". Det ständigt resande kör- och orkestersällskapet från Sofia kyrka har varit på turné till det stora landet i väst med den stora staden New York som destination, och dess höga skyskrapor, billiga hotell, trivsamma restauranter och klubbar, häftiga musikliv och fantastiska vyer och utsiktspunkter överallt ifrån och framförallt, alla dessa otroligt vänliga och tillmötesgående människor.

 

 

 Nog har jag hört talas om det men har kanske bara trott att det var en lite påklistrad jargong. Fast jag har misstagit mig. Där ser man. Man ska aldrig ha fördomar! Inte ens mot amerikaner...;-)

 

 

Och OM det amerikanska folket nu väljer en svart man till president ska man definitivt inte ha fördomar mot det amerikanska folket. Det skulle vara en riktigt stor världshändelse!

 

 

Resan var helt enkelt omtumlande. Det fanns liksom möjlighet att uppleva saker i varje gathörn om man gav tid och plats för det, vill säga. Har man ständigt en kamera i näven ges den tiden automatiskt så att säga.

 

 

 

Och hemma i Stockholm satt jag en hel dag och sorterade in bilder i olika mappar på datorn för att ge mig själv tid och möjlighet att hitta alla dessa bilder som ger mig nya ingångar till gamla eller nya upplevelser.

 

 

Se där! Jag har börjat strukturera mitt liv. Var skulle jag börja om inte i New York och mina dryga 2000 bilder därifrån ? Risken är väl möjligen att jag fastnar i dessa mappar och kommer inte därifrån förrän om nåt år sådär. Att komma över en skilsmässa eller en stor sorg tar väl ungefär så lång tid, sägs det. Fast då handlar det ju om sorgliga saker. Att komma över en resa med fina minnen borde vara betydligt enklare om man inte försjunker i sina egna minnen förstås...och det gör man ju lätt med hjälp av bilder. Nåja....nu kan jag ju i alla fall strukturera mina minnen.......

 

 

 

Återkommer, ska bara.......