Och vi väntar alla med viss spänd förväntan på ett nytt år....

 

 

Kan det bli nåt, eller är det samma visa igen ?

 

 

Men utan hoppet är vi ju just inget....

 

 

Så jag håller tummarna och önskar er alla

 

 

Ett Gott Nytt År och ett värdigt slut på det som var!

 

 

Vi ses....kanske redan nästa år igen ?

 

 

Nu är bloggens tid förbi! Jag känner mig som "spanarna", inte på Hill Street, men väl de minnesvärda i radions p1, eller vilket program det nu är på radion... Jag har bloggat i tre år och varje år kring jul har en strid ström av bloggare strömmat till varandras bloggar och önskat varandra både det ena och det andra. Men i år alltså...Niente! Nada! Completely nothing! Men missförstå nu inte. Jag säger inte att det var bättre förr, jag säger bara "Tid! Vem har tid? Tid att skriva, tid att läsa, tid att låta sina fingrar forsla en mellan diverse nära och fjärran bloggvänner, när vi nu har facebook och även i samma anda har även windows försökt skapa samma hysteriska nätverk. Nu kan jag också här läsa vad mina vänner kommenterar hos mina vänners ev vänner och jag slipper alltså gå dit och kolla om de möjligen har gjort något annat på sin bloggsida. Förmodligen kan alla läsa om jag har lagt upp en ny bild eller kommenterat någon annans. Jag tror däremot inte det finns någon koll på om någon har lagt in ny musik i sin mediaplayer, men kanske lika bra det. Jag hinner ändå inte lyssna klart på den heller och ingen hinner eller orkar lyssna på min. Nu är de snabba kommentarernas tid inne. Och statusupdateringarna: Lisa kokar knäck; Anna bryter ihop; Kalle har köpt en kokosnöt: Johanna är nu vän med Johannes (som är hennes bror, råkar man veta)....Och det är roligt. Ibland  just för att det är så "out", ibland för att det är så vanligt.

 

 

Men utan sammanhang och mening alltihopa. Jag kan inte säga att jag vill vara utan det tokiga i det galna, om ni förstår...men jag "söker" nog ändå något mer....Jaja, jag borde antagligen söka för det, för något så ouppdaterat i nätvärlden borde inte få finnas. Jag menar, en sån som söker och inte omedelbart får svar. En som inte vet svaret innan hon ställt frågan knappt har inget på en nätsite att göra, kanske ? En som inte har googlat sig till all världens sanninger har antagligen inte förstått livets mening. Och det säger jag med viss ironi trots att jag ändå har lärt mig älska google som en del av mig själv. Varför?

För att jag vill det. Vill inte köpa det första bästa i en handvändning. Och vill för att jag ändå hyllar det långsamma livet. För trots allt hade jag ännu roligare i min bloggs barndom, när jag inte kunde nånting, utan jag klickade runt bland de bloggar jag fann läsvärda och innehållsrika. Jag kommenterade och fick ibland kommentarer själv, lyckligt omedveten om dem som fick uppåt hundra kommentarer om dagen. Jag tyckte att jag ständigt lärde mig saker, både om hur man skriver bästa bloggen och hur man gjorde rent tekniskt för att det också skulle se snyggt ut och låta snyggt. Men tyvärr känns den kunskapen rätt förlegad nu. Lite ute. Lite off. Finns säkert andra ställen utanför spaces där man kan bygga upp nya nätverk och börja blogga igen, men det är ju som att börja ett nytt förhållande. Och det är ju ok om man är kär, men....inte riktigt aktuellt i det här fallet.....dessutom tror jag att bloggandet snart tynar bort överallt. Inte för att det som skrivs är ointressant men för att ingen har tid att läsa längre. Man hinner bara med de korta uppdateringarna på facebook....eventuellt.

 

 

Nu när ni ändå har läst så här långt (?), vill jag också att ni läserhär...en vintersaga helt utanför vår tid. Och sen kan väl bloggens tid få dö ut i den takt den har lust till. Men kom ihåg att det var jag som sa det först, den dag bloggen har gått i graven för gott! Och då ska jag säga som det stod i den studentikosa tidningen Blandaren: "Har ni någon mjugg man kan le i ?" Förresten borde det studentikosa ha dött ut för länge sen, men även dinosaurier kan överraska. Så kan kanske även bloggeriet överleva mig och sig själv, mot bättre vetande....

 

(Apropå musiken, ja....den har jag bytt just bytt, ifall nån undrar, men inte orkar komma hit och kolla...;-))

 

Ty julen är härlig...

 

 

...för stora...

 

 

..och små...

 

 

..är lycka oändligen blid...

 

 

Ja, så här långt stämmer det fint...

 

 

God Jul till er alla från oss alla !

 

I did it, I did it, I did it!

 

 

Och nu är jag fri. Två avslutningar idag. Först en för lågstadiet som gick toppenbra och sen en med de äldre barnen som var godkänd...

 

 

 

Och jag varken svimmade eller dog på vägen hit vilket jag befarade att jag skulle göra varje morgon i en och en halv månads tid. Det där med att komma igen efter en kris är underskattat. Ni borde prova. Lätt euforiska känslor uppstår.....

 

 

 

Både att ha överlevt och att faktiskt genomföra något riktigt ruggigt (eller i alla fall som man oroars sig för mycket!) inte bara en gång utan varje dag, nästan varje timme, på jobbet. Där står min packning på scen och vill hem för gott....Skivspelaren som jag tog med för säkerhets skull, min laptop som fungerade till slut ihop med övrig utrustning och alla sångböcker som jag släpat med hemifrån....alla CD-skivor.....Alla vill hem! Jag med. Kom nu packning så går vi!

Trots att du är tung går jag med lätta steg hem. För nu är jag fri!

Nu kan jag bli talbar igen. Nu kan jag dammsuga igen och titta på vanliga TV-program. Livet leker!

 

 

Hej då Macken.....;-)

 

PS I mediaplayern hörs den musik som barnen först sjöng till och sen marscherade ut till med glada rop och skratt när föreställningen var slut DS

 

 

Och nu byter jag snart liv, jag byter musik, jag byter bild, jag byter jobb och går mot ljusare tider. Dags att sadla om och se sig om efter ett annat sätt att utveckla sina sinnen och möjligheter att ta vara på sina möjligheter. Jag skådar redan ljuset...på jorden såväl som i himmelen...fast jag flyger mest i tanken och hoppas få stå stadigt på jorden...;-)