Mitt jobb är bra.

 

 

Jag gillar mitt jobb och mina arbetskamrater och barn och föräldrar. Inget egentligen att klaga på. Måste gilla läget ! Ändå vet jag inte hur jag ska bli vän med mina arbetstider.

 

 

Börjar sent varje dag. Aldrig före halv elva, men slutar sent och kommer hem i mörker hela vintern.

 

Men en dag i veckan slutar jag fyra, och turligt nog fredagen. Jag vet, jag vet....jag är väl bortskämd. Jobbar bara 75 % och har lediga förmiddagar, i princip. 

Problemet är att det är svårt för mig att komma igång med något på förmiddagen utan att hela tiden känna att jag måste äta och komma iväg. Det stör mitt sinnelag. Det stressar mig.  Ändå är jag morgonmänniska. Gillar att gå upp på morgnarna och komma igång med lite gymnastikpass, läsa tidningen, kolla datorn...och sen skulle det vara dags för mig att gå iväg till jobbet...göra mitt bästa min piggaste tid på dygnet, för att sen kunna gå hem eller göra något annat relaxande på eftermiddagen när jag är mindre allert. Brukar säga att jag är morgon- och kvällsmänniska, men resten av dygnet är jag en zoobie. Ja, och i allra högsta grad på eftermiddagen. Men det är då jag ska vara som bäst. Hur gör man för att ändra sin mentala och fysiska rytm ?

 

 

 

 

Jag som ändå är rytmiklärare har inte greppat det. Totalt "orytmisk", vad det kan tyckas. Eller så upplever jag det som en oregelbunden taktart. Den haltar. Man klappar på ettan och trean i takten i en femtakt, exempelvis. Precis när man har funnit rytmen i tretakten blir man avbruten av tvåtakten och så ska man på ettan igen. Jag vet inte om det här låter som rena grekiskan för er, och precis så omöjligt känns dessa arbetsider för mig. Inte omöjliga, för jag har med nöd och näppe klarat av dem (minns mitt förra inlägg om att komma försent!), men de gör mig stressad och nästintill deprimerad, igen!

 

Vill inte, får inte, orkar inte bli deprimerad, igen!

 

Ack, om mina arbetstider vore lika svängigt spännande som en femtakt, som exempelvis i detta exempel:

 

 

Kanske jag finner den rätta rytmen och hittar min livscykel i vår när det är dags att trampa igen ?

Och fåglarna kvittrar...fast det gör de ju mest på morgnarna förstås....

No don`t look back...för vem kan backa på en cykel ? ;-)

 

 

Snart ska jag gå....ska bara göra en grej till...skriva lite till...kolla, titta...jag har tid på mig....jag hinner...och...?

 

*Poff*

 

 

 

Jag hann inte. Försenad igen. Det är den där sista kvarten som varje dag liksom går upp i rök, och kvar står jag ofärdig och snopen. Förstenad i min försenade kropp. Jag hade ju allt under kontroll. Också, plötsligt inte.

 

 

Nu har jag börjat träna igen. Träna min lite (en aning) för stora kropp med mitt lite för lilla gymnastikprogram, varje morgon. 10 minuter tar det och jag märker att både kropp och själ behöver det. Det har hjälpt förut så det borde gå igen. Men jag borde också träna min tröga hjärna att fatta att den där extra kvarten finns inte. Jag kan lika lite expandera tiden med min tanke som jag kan förminska min kropp utan arbete.

 

 

Men mitt i allt detta svävar mitt hopp om försoning och en ljusare framtid. En dröm om att en vacker dag kunna förflytta mig i allt utan friktion och motstånd. Tiden är allt och ingenting och jag är dess visare som sätter den på dess rätta plats. Men först måste jag träna hjärna, organisera mitt blodomlopp, och gymnasticera min kropp för att allt inom mig och runt omkring mig ska kunna löpa fritt utan besvär.

 

 

Och hur det nu är...medan jag tänker och tränar så är jag ju där igen.

Tiden har gått ut och jag blev kvar i mina futtiga bestyr....men det blir nog bättre sen ?

 

 

 

Att skriva då och då är som att skrapa lite på ytan.

Få med något typiskt för det som just nu pågår men som inte har varken med mig eller övriga världen att göra.

Inget fel i det.

 

 

"Skrapnos" är bara mitt förnamn, och även om jag ibland har drömt om att skriva något "på riktigt", både i bloggen och utanför den, så tänker jag så ofta själv att jag helst läser den där texten som lämnar så mycket åt läsaren att fundera över att man nyfiket vill komma tillbaka och läsa mer. Att få ett helt paket serverat för sig, visserligen skickligt och elegant komponerat, ger en väldigt stark mättnadskänsla och jag är inte så säker på att jag är så nyfiken på att komma tillbaka och höra mer, om det inte är så att jag känner personen ifråga och i så fall har ett mer personligt intresse av att veta mer.

 

 

Och egentligen är det samma sak med allt man försöker förmedla till andra människor. En lärare som berättar hela historien redan första lektionen får inte så många vetgiriga och nyfikna elever som den som låter barnen undersöka vissa saker själva. Att bara berätta det barnen frågar efter är egentligen en ganska bra tumregel. Fast man måste ju först så ett litet frö så att de får impulser att fråga om nya saker de inte visste att de ville veta. Att vara lärare är ju en specifik situation, men även utan att ha en sådan "lärare-elevrelation" kan man kanske fundera över hur man kommunicerar med andra människor. Vissa älskar att tala om att "så här är det....", medan andra gömmer sig bakom en ganska bekväm och ansvarslös roll i samtalet..."jag varken kan eller vet nånting".

 

 

Ibland tror jag att det handlar om att man är storasyskon eller småsyskon, fast det stämmer förstås inte alltid. Tur det! Det vore vore ju olidligt om alla teorier alltid stämde till punkt och pricka.

Fast en sak vet jag och det är att det stämmer rätt bra på mig. Jag är lillasyster och jag har lutat mig bekvämt tillbaka och tänkt att de där stora som vet och kan allt får prata och stå i och det är ju ingen idé att lägga sig i ändå för de inpass jag gör är oviktiga i sammanhanget. Jag var ju alltid för liten för att veta och kunna något. Eller så skojade jag om det hela, och fick uppmärksamhet på det sättet. Men...till skillnad från hur det är nu...blev jag grymt skicklig på att lyssna.

 

 

Lyssna in såväl sakförhållanden i samtal, som det känslomässiga bakom orden. Bra kunskap, men när jag utbildade mig till lärare ledde den kunskapen till att jag blev alltför inkännande med eleverna och för lite av den "storasyster", i dess positiva bemärkelse,  jag borde ha varit. Ett beteende jag sen har fått kämpa mig till under årens lopp. För jag har märkt att det är svårt att förstå andra för bra utan att bli uppäten, och provar jag den andra vägen, har jag svårt att vara lagom lyhörd utan att bli för sträng eller tråkig.

 

 

Det där gäller med alla människor men visar sig förstås extra tydligt i umgänge med barn. Nu kan jag ju både ta ordet och ibland behålla det, fast det känns inte alltid naturligt.

Märkligt hur ens livsbetingelser under barndomen kan prägla en. Och så funderar jag nu vidare....Vad är det då jag vill säga som är så viktigt när jag tar ordet ? Och vad vill jag att åtminstone någon eller några ska bli nyfikna på ? Är det också något jag har tränat mig på att glömma bort...inte tycka att det var så viktigt, kanske ? Något som kan vänta tills alla andra har sagt sitt.

Så jag skrapar lite på ytan så länge, tills jag kommer på det där jag har gått och burit på så länge. Eller har jag det ?

 

 

P.S.

Så blev det ändå som ett litet "bloggpaket", färdigt att servera...bara rosetten som saknas.

Men en viss undran lurar i vassen.....tror jag, tralala....

D.S.

 

 

Och så har jag inte tid igen. Tid att tänka och att skriva. Och när jag har tid  tycker jag inte att jag har någon anledning att fylla luftrummet med ord, bara för sakens skull, eller inte ens för min egen skull.

 

 

 

Men här tittar jag ändå in av någon slags nyfikenhet kanske. Nyfiken på vadå ?

Tja. Vill se om jag kommer på nåt vettigt. Och det gör jag ju inte. Inte den här gången heller. Kanske nästa ?