Tänker att jag måste äga mitt eget liv. Få bestämma över mig själv.

 

 

Vi behöver lönearbete. Att få tillhöra ett sammanhang och få känna sig duktig och behövd, inte minst.

Vi behöver också fritt spelrum, egna tankar tänkta till slut och att kunna utföra något som man själv har tänkt ut. En del har ju allt det där inbyggt i sitt jobb, men har man inte det fullt ut är ju fritiden desto viktigare.

 

 

För mig har alltid fritiden haft en mycket stor betydelse. Den oavlönade tiden har ofta gett mig mer tillfredsställelse och gett mig ett eget människovärde som vida överglänser det värde jag har haft på mina olika arbetsplatser. Jag tänker på körsammanhang i första hand och även på den tiden då jag själv var körledare, jag tänker på tiden här vid bloggen när jag gjorde mina "färgradioprogram", när jag har gjort musik och/eller film vid datorn, när jag en gång i världen spelade i ett tjejrockband,  och vilken glädje man kan skänka sig själv bara genom att ha tid att tillåta sig att göra det där man en gång kanske drömde om. Inga stora skapelser i sig, men ack så roligt att göra. Att få tänka och göra saker bara för sin egen skull utan att behöva tänka på att skriva upp antal timmar, att tänka att man ska få mer eller mindre lön än någon annan, för glädjen att göra något man gillar.

 

 

Allt det där är lyx, ser jag nu med facit i hand. Allt det där kunde jag göra för att jag ägde min fritid. Jag hade flera långa eftermiddagar i veckan till mitt eget förfogande. Och ack, vad jag slösade bort den tiden på ingenting. Kanske för att jag behövde det...särskilt på slutet före min sjukskrivning, men ändå....

Nu sörjer jag min förlorade fritid. Det är det jag gör. En ledig förmiddag är aldrig lika sorglös som en ledig eftermiddag. Aldrig så lustfyllt skapande, eftersom det ansvarsfulla, det plikttrogna, det avlönade och ibland visserligen roliga arbetet ligger framför, hänger över en som en blygrå januarihimmel....jag kommer aldrig ifrån den. Dessutom missar jag varje vecka början av min körrepetition. Min betydelsefulla fritidsaktivitet blir också naggad i kanten. Trots lika mycket deltidsarbete som förut förlorar jag nu både i fritid och lön, förut var det bara lön. Förut var det bara lön, vilket jag stod ut med eftersom fritiden kändes så viktig i sig. Mitt andrum.

 

 

Och nu säger ni kanske: Ska hon nu börja gnälla igen ?

Och ja, det ska jag väl...men det värsta är nog att jag har mig själv att skylla i det här fallet. Jag gick med på att jobba på fritids när jag kom tillbaka, fast jag tidigare sagt, "aldrig mer fritids", fast av andra orsaker....Jag har alltså skickat mig själv i detta "tidsfängelse", vilket inte gör saken lättare.

 

Men nu måste jag hitta en strategi för att ta mig ur detta, åtminstone till nästa termin.

 

Goda förslag, någon ?....

 

 

Har ägnat den vackra morgonen åt att göra en massa mer eller mindre fåniga tester på Facebook. Eftersom det var så länge sen jag gjorde nåt sånt där, kändes det ändå nästan lite busigt och kul, trots fånigheten. Ni vet: "Vilken personlighet är du?" Vilket djur, vilken Disneyfigur, och...you name it....

Till slut gjorde jag i alla fall : "What song illustrates your life?" med följande resultat.....

 

  

 

Och drabbades av dåligt samvete. Ja, jösses, vad tjatig jag låter hela tiden.....ett evigt malande fram och tillbaka utan varken finess eller variation. Fast visst finns det ljusning i det hela. Jag skrev att jag gillar låtar med "beat" och det fick jag ju, kan man säga. Ganska tungt beat också och det kan ju vara på sin plats ibland, fast om och om igen ? Och samma tjatiga text.....ja, så är det. Men det är ju roligt när man får syn på sig själv ur ett så helt nytt perspektiv.

 

Jag = en punklåt ?

 

Jo, det stämmer faktiskt. Och nu vill jag be om ursäkt för allt tjat jag har åsamkat er under de senaste åren. Visserligen tema med lite större variationer än i låten ovan men ändå tjat, tjat, tjat.....

 

 

Hur vore det, Millroll, om du ägnade dig åt att skriva om nåt du kan eller vill eller nåt du brinner för, istället för dessa eviga tirader om dina personliga tillkortakommanden, alternativt övriga dåliga erfarenheter eller andra känslostormar ?

 

 

Inget mer "Tyck synd om dig själv" !

 

 

 

Och om ni hör, mina ärade bloggläsare och vänner, något annat gammalt gnäll, så nyp mig bara lite lätt i "profilen",

är ni snälla ! ;-)

 

 

Smälter ner tid och erfarenheter till en begriplig massa känslor. Benar först upp dem och ser dem i olika ljus. Sen är det dags att packa ihop igen.

Det mesta handlar om gamla sorger som blir påminda av nya olika former av stressmoment. Jag skulle vilja se det som en allergi. Vissa saker tål mitt psyke väldigt bra, andra inte, på grund av inre förutsättningar och yttre omständigheter.

 

 

När jag gråter som mest är det för att jag inte har gett mig själv, inte har förstått att ge mig själv tillräckligt mycket tid att reflektera och diskutera, och helt enkelt prata med någon annan människa om allt som har hänt mig under det senaste året. Det är lite UFO-varning på mig, känns det som.

 

 

Sällan beror ens egna sorger på andras beteenden. Det kan påverka en positivt eller negativt, men det är ändå bara jag

 som kan komma tillrätta med mina sorger och bedrövelser. Ingen annan kan ha en aning om inte jag berättar det för dem och om de lyssnar, förstås.

Kanske har det varit min störsa stressframkallare under årens lopp. "Det finns väl ändå ingen som vill eller hinner lyssna på mig".....

 

 

Och i nästa steg...vad har jag egentligen att berätta. Inget av intresse för andra, förmodligen. Så stänger jag in mig själv och det som eventuellt vill komma ut ända tills det väller ut av egen kraft.

 

 

Nå ,må det flöda då. Nu finns det inget som kan stoppa flödet, eller mig. Om jag vore religiös skullle jag faktiskt be om att jag aldrig skulle sluta känna efter. Aldrig "köra på som vanligt" igen.  Men nu är det ju  inte fallet.

 

Nu återstår bara att gå till mig själv!

 

 

"Vill jag vara så god att ge mig tid att känna, att tänka, att leva, ty ingen annan kommer att göra det åt mig ?

 

I evighet, jajamen..."

 

“Vad bra, nu har vi tid på ditt medarbetarsamtal att prata igenom hur det har varit för dig och hur det ska bli i fortsättningen!”, sa hon….inte. Men hon skrev ett mail och meddelade mig en tid och skrev att eftersom jag hade jobbat så kort tid så behövde vi bara ha en halvtimmes samtal.

“Kort tid” ?  Man upphör aldrig att förvånas. Ja, jag har ju “bara” jobbat i 19 år där….fast det är klart att om jag tar bort de senaste 2 åren så blev det bara 17, och från början var jag ju inte anställd av skolan eftersom det inte var skolan som var arbetsgivare för barnomsorgen, dvs fritids,  på den tiden…men låt oss säga 13-14 år då ?

Som vanligt tog jag det hela med ett skratt........

Först….Sen infann sig den där känslan som kommer allt oftare. Jag är inte värdig. Mindervärdig. Jag har inte rätt att kräva mer tid, eftersom jag och min nuvarande tjänst är så betydelselös.

Men stopp!

“Jättemagplasket”.

Visserligen bär hon sig illa åt, fast hon menar säkert inte så illa som det låter, men jag måste ju säga ifrån på en gång: “JAG VILL ha mer tid av din tid !”  Hon måste ju få veta, för att kunna agera bättre. Istället skrattar jag bort alltihopa  och därmed  slår det tillbaka på mig själv. Jag anser inte att jag är värd mer tid….eftersom jag inte protesterar mer tydligt.  Och eftersom jag inte förstår att klaga i tid blir jag istället ledsen  och känner mig kränkt  och eftersom jag känner det så,  har jag ännu svårare att uttrycka mig utan att börja gråta. Och vem vill lyssna då ? I det läget kan en rektor eller biträdande sådan bara tänka att “hon har ju varit sjukskriven och deprimerad, inget som vi behöver ta åt oss av.”   

 

Men det vore nog ändå enkelt om det bara var denna epsiod som var anledningen till mitt nuvarande känsloläge.  Då skulle jag veta vad som borde göras. Men nu är det fler saker som triggar igång det sorgliga gråtandet. Det är som om hela jag var en stor duschkabin som ständigt stod och skvalade. Ibland lyckas jag passera strax bredvid utan att få så många droppar på mig, ibland blir jag liksom inknuffad där och blir dyngsur och ibland och för det mesta lyckas jag passera helt obemärkt….alldeles sval och torr och utan skråmor. Men det har kostat på för jag har fått spänna alla muskler, dra in magen och hålla andan för att klara mig.   

Och så har jag hoppats att det ska lyckas imorgon också…         

I mediaplayern en nygammal skapelse hittad i mitt filskafferi...kanske kan passa in i sammanhanget bättre nu, än då det var gjort ?

 

 

"Varför ska alla vara lika ?"

"Är det inte just skillnaderna mellan könen som är tjusningen ?"

 

 

"Ska verkligen kvinnorna apa efter karlarna och bli likadana ?" ...

Och... "jag vill att en karl ska vara en riktig karl!"

 

 

Så argumenteras det mot jämlikhet ?!?! Om det nu kan kallas argument.... 

 

Nej, kvinnor och män ska inte BLI lika, men de ska HA lika värde ! Svårare än så är det inte, men det  som verkar vara det största problemet är det svenska språket. Vi måste lära oss att skilja på att BLI och att HA, eller för all del...att inte HA..

 

 

För övrigt tycks det mig att den där olikheten MELLAN könen främjar en större likriktning INOM könen. ( Språklektion nr 2 ;-))

 

 

 

Alla kvinnor ska vara kvinnliga och som sprungna ur Venus annars är de för lika det andra könet, dvs männen. Och en sådan olikhet gillas inte, eller....?

 

 

Så håller man sig inom rätt ramar och är olik rätt kategori har man klarat provet att vara människa.

Men HAR man lika mycket värde som de som påstås vara mest olik en själv ?

 

 

Tja...Den som lever får se ?

 

 

Nu är det skoj igen...nu är det flera, flera stycken som bloggar och står i, och som också har tid att hälsa på varann. Jag som vid detta års början förklarade bloggen  död . Sen ångrade jag mig, som ni här kan se, och försökte strax därpå bevisa motsatsen, om jag så skulle vara den sista bloggande människan.

Men det behövdes inte. Nu är vi ju 1,2,3, många på G. ;-)

 

Det var skönt. Jag är i grunden en social människa. Inte i behov av kontakt hela tiden, men i behov av att veta att där finns andra.

 

 

Och det gör det ju. Puh....

 

Nästan så det inte gör nåt att jag har råkat bita ihjäl en tand så den klövs på mitten och en liten lagningsdetalj föll ut. Känner mig som en sexåring som ständigt går och känner på min lösa del av tanden med tungan. Men jag är för gammal för sånt...eller för ung, beroende på hur man ser det ?

 

Men nu är det dags att sova för att jag ska kunna gå upp imorgon och hitta en ny tandläkare att gå till. Min förra blev för gammal...sisådär 96 år...det är min pappa, som några av er kanske känner till. Så att byta tandläkare för första gången vid 55 års ålder är väl också rätt originellt. Hmmm.....men jag måste ju. Vill kunna bita ifrån, ju.

 

 

Men då är det i alla fall kul att tänka att jag inte är ensam i denna bloggvärld som har varit så tyst så tyst ända sen ....? Det minns jag inte.