Att se, att lyssna, att smaka och att gå! Ett slags fyrbent sätt att ta sig fram på som turist. Jag glömde nog det femte benet för min egen del; "Att fotografera", fast det hänger ju lite ihop med de andra. Och jag var heller inte lika helgalen som förra året, då jag tokfotograferade allt, när vi var i Tromsö, t.ex. Fast allt är ju relativt. Jämfört med resten av mänskligheten tokfotograferade jag nog även nu. Men eftersom jag hade glömt flera reservminneskort så visste jag att det fanns ett maximalt antal bilder att ta. Rätt nyttigt för mig att begränsa mig. Dessutom går det ju att uppleva och se saker även utan att fotografera dem. En självklarhet, naturligtvis, men inte förrän det är självupplevt går det in i själva hjärteroten.

Att komma till denna stad vid havet i slutet på april är förstås härligt och ljuvligt. Och direkt vid ankomsten fick vi lov att ta taxi från flygplatsen, då vår buss slutat att gå så dags, så i en faslig fart for vi längs med "Promenade des Anglais", nästan hela vägen från flygplatsen och den lägenhet vi hade fått hyra. Med havet till höger och det brusande storstadslivet till vänster. Motorcyklar, restauranger, upplysta palmer och byggnadsverk, prostituerade vid den gamla hamnen, andra flanörer, och så dök vi in i stadens mörker, uppför en backe och in på trång gränd och en till och sen hade vi som tur var fått en bild på porten, som var upplyst även kvällstid, så vi skrek till; "Ici"! (Här!) Han skrattade åt att vi plötsligt lät så bestämda efter att ha verkat rätt vaga om vägen innan. Se där vad ett fotografi kan göra nytta ändå.....;-)

 

Nej, nu blir det inget mer idag....fortsättning följer, om än ospännande!

 

 

Står i solljuset på Odenplan och kisar efter en vän. Trots mina nya solglasögon är det svårt att se. Så starkt är ljuset att det nästan är obarmhärtigt. Sådant är vårt klimat och vår del av världen att det antingen är outhärdligt mörkt eller obarmhärtigt ljust och så tåliga är vi människor att vi anpassar oss efter just dessa förhållanden. När jag står på Odenplan och kisar mot solen och fotograferar förbipasserande kan jag få en förnimmelse av att vara någon helt annanstans, i alla fall i en annan stad. Visst känner jag till gatorna i Wasastan, men jag känner mig inte hemma där. Förut har jag nästan tyckt att det har varit fult och grått och ödsligt där, och ett ställe som man bara byter buss på. Men, kanske tack vare Bodil Malmsten som skriver så kärleksfullt om denna plats, så förändras min syn. Egentligen är platsen speciell och vacker i all sin ödslighet. Dessutom sitter jag där vid lunchtid och ser många människor mötas, passera, prata och bara sitta och sola. Så inte är det ödsligt inte. Kanske är det solljuset som förändrar seendet. Eller så är det vetskapen om att jag om bara några dagar sitter på ett café i Nice som gör att jag ser alla platser i ett nytt förmildrande ljus.

 

Ha det! =)

 

Ibland går allt så trögt hur man än anstränger sig. Man hajar noll och minsta grej känns oöverstiglig. Och så i ett huj så förändras förutsättningarna.

Det leker, det där livet som man håller på med att leva. Häromdagen gick jag hem från mitt jobb. Den promenaden tog 2 timmar. Hade jag inte stannat på Västerbron 18 ggr och 18 ggr till på resten av vägen, för att fotografera, hade det säkert gått mycket fortare, men när jag väl gick så hade jag ett ganska högt tempo. Och så en cappuccino på ett litet italienskt hak, när jag nästan var hemma förstås. Och inget kändes jobbigt. Framförallt inte det sistnämnda.

Ibland orkar jag nästan inte gå in i ett annat rum för att hämta tidningen, t.ex.

Vad beror det på? Att det är så olika...?

Jo, jag har hittat en ny bok i gömmorna här hemma som heter "Flow", och som lär handla om just det fenomenet. Jag ska rapportera sen om jag orkar läsa den. Nån dag har jag säkert flyt, så det funkar, men det började inte så bra. Gissa om jag somnade första gången jag försökte....? ;-)

   

Nu har jag läst vårens andra bok. Mycket bra, mycket rörande, mycket sorglig och gripande. Men jag hade ett sjå med att börja läsa den överhuvudtaget. Varje gång jag slog upp den somnade jag. Oavsett om det var morgon, middag eller kväll. Vet faktiskt inte varför, för den var egentligen inte tråkig nån gång, men som tur var hann jag till slut komma igenom några sidor så  att jag kunde komma ihåg vad den handlade om till nästa gång jag skulle somna...nej förlåt, läsa. Och till slut lyckades jag smälla i mig nästan halva boken...alldeles vaken! Och sen gick det som en dans. Fast då var det ju det att den blev så sorglig, så då grät jag istället. Sen kunde jag efter ytterligare några kapitel bli helt förvånad över att just denna författare som fick mig att somna i början, var den författare som skulle uttrycka mina tankar som jag hade förra veckan när jag tappade orden. Han skrev just det där om varför och för vem man skriver, så precist som jag tänkte, så att jag nästan blev mörkrädd. Hur kunde han veta att det skulle bli så....? Hmmm. Jag kanske tog till mig något underliggande budskap i början när jag sov, tänkte jag. Oavsett detta var det en bra och intressant bok, som jag skrev ovan. Men jag skulle önska att någon annan hade läst den så jag kunde diskutera den innan jag har hunnit glömma bort den.....

 

 

 

 

Boken heter "En handfull regn" av Niklas Rådström.

 

Läs den gärna, för min skull ;-)

Och ge inte upp om du somnar....du kommer att vakna till slut! =) 

 

 

Jag har kraxat som en kråka i en vecka och har varit hemma och varit förkyld. Kunde inte jobba och inte sjunga en svensk mässa av Olle Adolfsson med kören.

 

 

Men jag kunde lyssna och njuta och jag kunde gå på puben efteråt och njuta, och jag kunde idag tvinga mig till en promenad för lite fågelskådning. Och njuta av den och en cappuccino. Nu känns det lite bättre!

Ha det ni med! =)

 

Så en dag tog orden slut....trodde nog inte att just det skulle drabba just mig, eftersom de far kors och tvärs som vettvillingar i hjärnan, orden. Förut, rätt lätta att få fatt i efter lite fiskande med håven i luften, nu faller de platt till marken och bilder fuktfläckar här och där. Har kommit fram till att jag måste vilja nåt, tror jag, för att jag ska få fatt i de rätta orden. De måste väl ha en uppgift att fylla.

Men här vills det inget, så.......

 

Ord-Stopp låter som en rolig lek, men tyvärr...mer orolig än rolig.

 

Ha det!