Och som vanligt när jag har fått använda denna tidsblå sida som klagomur,

 

 

kännner jag mig ytterligare stärkt av att läsa om Familjen Tejps öden och äventyr.

Tänk att man kan i alla fall ha det så mycket värre.

 

 

En tjatig feberhöjande infektion och ett 

dystert sinnelag kan avhjälpas så lätt med hjälp av  Familjen Tejp.

 

 

Pröva du med...HÄR!

 

 

Oc för dig som missat början...Läs här också!

 

 

 

 

Hur bekämpar jag den meningslösa känslan som smyger sig in i nackmusklerna, bakom alla glada tillrop och lustkänslor? Den som knycker till och snörper ihop min mun och frågar mig: "Vad tjänar det till allting ?"

När jag glatt fröjdar mig åt att jag i alla fall kan cykla till jobbet, blir jag förkyld och blir hemma under några av årets hittills vackraste dagar. Hade precis lyckats anamma en lust till mitt arbete, hade tagit plats där med mitt filmskapande (en liten "dokumentär" om fritids) och med musiken på drop-in-kaffe, för alla föräldrar på fritids. Men när jag blir sjuk känns det som om jag tappar mark såväl reellt som i min egen skalle. 

Är det att ge upp för tidigt ? Att undra vad det tjänar till....att ta i det lilla extra.....för att sen dyka ner igen.

Ja, det är det.

 

 

Inte tycker jag att jag har gett upp för en liten förkylning förr,....Jag har väl inte gett upp nu heller, men den fula otäckingen, "Meningslösheten", med sitt vaga svaga tryne säger mig hela tiden att det inte är någon idé med någonting.

Varför då ?

Jag gör ju trots allt hela tiden framsteg, om man ser ur ett helhetsperspektiv. Jag var för ett och ett halvt år sedan heltidssjukskriven och nu jobbar jag ändå min fulla tid....inte helt och hållet med det jag önskar, men har ändå kommit in på min senaste arbetsplats rätt väl, ingen är dum mot mig utan snarare tvärtom är många mycket uppskattande och glada över att jag finns där.

Så vad begär jag ?

Kan det kanske ha med hela livet att göra ? Och min barndom, typ....?

 

 

 

Som sist ut av 5 syskon, en sladdis,

 

 

 har jag ju alltid kommit sist...fått veta allt efter alla andra...ingen idé att försöka komma ikapp ens en gång.

 

 

Så jag har alltid hittat egna kanaler, egna "familjer" där jag är, eller åtminstone känner mig jämbördig. Kämpandet för att ta plats i en storasyskonskara har jag gett upp för länge sedan.

 

 

Och i själva uppgivandet  blir jag så upptagen av att inte kämpa, så jag ser inte dem omkring mig som  som faktiskt tycks lyssna till mig som en vanlig människa och inte som en "lillasyster".

 

 

 

Men kanske är jag bara en "lillasyster" ändå, hur jag än gör och hur jag än anstränger mig ? Om jag ser mig själv som det så gör väl alla andra också det ? Och jag behöver inte anstränga mig för att tolka allt till det sämsta. Inte när Meningslösheten får tala. Jag ser ju hur jag behöver ta i från tårna för att någon ska bry sig om vad jag säger och när jag jag tar i så pass känner jag mig jobbig och lite obekväm. Och för en kvinna i min ålder är väl inte just det önskescenariot.

Nej! Nu vet jag att jag överdriver. Jag tror inte att den situationen har uppstått än, att jag skulle uppfattas som jobbig, men varför verkar det då så skrämmande ?

Fast egentligen ger jag ju inte upp min plats hur lätt som helst, det har jag ju bara sett under den här vårterminen på jobbet. Jag struntar inte i det heller, när saker och ting går emot, men ändå...

 

 

Vad tjänar det till ? Vem bryr sig ? De sjuka meningarna äter sig in bakvägen medan mitt ansike och min tunga talar ett annat språk. Likt en tjuv om natten stjäl det meningslösa mina anspråk på mening med livet, äter i sig det roliga och lämnar det trista, övergivna, anspråkslösa grå bakom sig... 

Jag ska utrota det meningslösa, till varje pris. Men till vilken nytta ?

 

 

Så fort andan faller på så vill jag göra något. Göra vad som helst.

Men när luften står still, ja då stannar även "newmill"

 

 

När det är lågt i tak eller många inkrökta hörn

finns inte mycket att hoppas på eller längta till

 

 

men när huset sjuder av det oväntat onämnbara

då kan jag fara så långt det går, då vill jag vara till, det är det jag vill!

 

 

 

 

 

 

Nu är det dags att se möjligheter istället för omöjligheter.....

 

 

Så lätt att gräva ner sig, men ack så tungt att komma upp till ytan igen när man väl är där nere.

Det där talesättet "ner kommer man alltid", är ju användbart i alla livets skeden. Även när man rent mentatlt har grävt ner sig i en liten grop är ju vägen upp så besvärlig. Och det kan vara så svårt att se förbi alla hinder man själv har  satt upp, så skickligt men nedbrytande. De hinder andra har satt upp åt en är svårare att göra något åt men å andra sidan är de lättare att upptäcka.

 

 

Så fort jag tog fram cykeln i förrgår för att cykla till jobbet, kände jag hur minst tre ton bekymmer rasade ner från mina axlar och miljoner trassliga tankar blåste ut genom "öron, näsa, hals". Och jag förstod med ens att allt satt i rörelse, inklusive mig själv, ger nytt mod, nya tankar nya känslor, medan allt som sitter still blir statiskt och omöjligt att ändra på.

 

 

Om man är bitter och besviken på livet, beror det ofta på att man upplever att man sitter fast i en rävsax som man inte kan ta sig ur. Bestämmer man sig för att röra sig i den ena riktningen, dras det åt i den andra. Alltså rör man sig inte ur fläcken utan sitter fast i sin lilla "sur-urna" och bär sig åt som om man vore rörelsehindrad, fast man inte är det. Jag har ofta tänkt på att många rörelsehindrade inte låter sig hindras så mycket som vi andra rörliga typer. Jag tror inte att det beror på att vi är otacksamma utan snarare att de rörelsehindrade är vana vid motstånd och vet att det krävs något av en om man ska komma någon vart.

 

 

Nå...efter några månader i en ganska, för att vara jag, djup svacka, tar jag fram min cykel igen och putsar upp den, pumpar de båda tomma däcken och glider iväg och det känns uppe på Västerbron som om jag faktiskt har fått vingar att flyga med när jag susar ner mot mitt mål där jag har mitt jobb. Mina arbetstider har inte förändrats men kanske har jag själv förändrats. Allt känns lättare...

 

 

Jag har läst någonstans att ett dåligt förhållande kan inte förndras om man bara begär att den andra parten (i mitt fall arbetsgivaren) ska förändras). Liksom i en dans måste man själv också våga ändra stegen för att den andra ska kunna ändra sina.

 

 

Har vi väl ändrat våra steg är alla vägar öppna...eller, ja...nästan alla i fall...;-)

 

 

Något Gullefjun med en ständigt positiv livssyn får erfara är att man kan få stöd och hjälp från oväntat håll bara man vågar ta några livsfarligt trippande steg utanför staketet. Kanske en påsksensmoral, typ ? 

 

Glad Påsk på alla vägar ni tar! =)

 

Nej men Hallååååå!

 

Nu har ni fått lida tillräckligt med både mig och Jesus och jag vet inte vem jag ska benämna i sammanhanget....?

 

Dags för lite annat...kanske inte direkt mänskliga förhållanden, men lite andra, som man fäster sig vid väl så bra.

 

 

 

 

och den senaste, men förhoppningsvis inte den sista.....

 

 

Man kan ju vilja återuppstå för mindre än att följa fortsättningen, i alla fall jag...

 

Mycket nöje! =)

 

Så kanske det blir som i berättelsen om Jesus...

 

Och på den tredje dagen återuppstod han...

 

 

En ängel var det väl ,som uppenbarade sig och sade: Varen icke förskräckta! Graven var tom och Jesus hade återuppstått. Nå, jag har inte ens konfirmerat mig, uppväxt i "ett sant ateistiskt hem", som jag är fast å andra sidan vet jag inte många familjer som har sprungit i kyrkan så ofta som min barndomsfamilj, just kring påskhögtiden.  Och allt detta beror inte på att vi inte kommer ihåg alla dessa myter och berättelser om Jesu lidande på korset och vill återupptäcka dem, utan anledningen till kyrkogången är kyrkosången och huvudanledningen stavas BACH.

 

 

 Johan Sebastian Bach. Så mycket Bach jag har hört redan som barn, när mina äldre syskon sjöng Matteuspassionen eller Johannespassionen och det jag inte har hört i den vägen är inte värt att höra....;-)

 

Fast vad det gäller återuppståndelsen har inte Bach just så mycket att tillägga. Hans historier slutar ju just vid korsfästelsen och sen får den minnesgoda erinra sig resten.

 

 

 

Igår sjöng vi Johannespassionen med "min kör" och orkester och det var ett sceniskt framförande som faktiskt levandegjorde inte bara Jesu lidande utan också människornas kamp och strid på liv och död, här på jorden.

 

 

  

 

Viss musik är underskön medan annan musik är mycket dramatisk, en stor del är berättande men för mig som är född och uppvuxen med just denna sorts musik är det en underskönt vacker och helande musik som visst skulle kunna återuppväcka mig och mina sinnen, om jag hade varit Jesus. Fast nu är jag ju inte det....men jag kan ändå ta med mig musiken ut i livet igen och använda mig av det den är bra på....

 

Att göra mig lycklig igen! =)

 

 

Och i min mediaplayer klingar "Ruht Wohl", slutkören i Johannespassionen....för oavsett om man ska återuppstå eller ej måste man ju sova först...)

 

Har haft samtal med min chef. Tog sats för att säga allt till henne.....och grät....och grät....

 

"Vad är jobbigast nu?" frågade hon, deltagande.

"Att jag gråter", sa jag.

 

Och sen snörvlade jag mig genom hela samtalet och kunde faktiskt få fram det viktigaste.... klagomål och önskemål,  och lite allmänt historieberättande om de senaste åren och om mina upplevelser. Till slut noterade hon faktiskt det jag i första hand hade att invända mot, och ville förespråka ,nämligen mina arbetstider, och kunde ange en god anledning till att jag åtminstone kunde få jobba en förmiddag i veckan.

 

 

Det tog tid och en hel snörvlande, men till slut fick jag både ett mycket låååångt samtal och ett litet erkännande och en notering om mitt hetaste önskemål. Det bästa av allt var ändå att jag stod på mig trots tårarna. Jag var rädd för att de skulle komma, innan, och de kom, men jag stod ändå pall.

 

 

Jag är stor nu! =)