Det finns så mycket som är lätt att säga, lätt att tycka, lätt att göra. Som att starta krig, t.ex. Det tycker i alla fall Condolezza Rice. Medan statskassan fortfarande är full, du har folket med dig, ideologin är klar, målet är definierat och det finns bara enkla sanningar. "Avdelning, Framåt Marsch!" Riktning är utstakad med hela handen.

Men när allt är över, ondskan personifierad i Saddam Hussein, är utraderad, och ...ve och fasa...det visar sig att ondskan fanns kvar...lite lätt utportionerad här och var i Irak och i övriga världen. Alla är inte glada och tacksamma, utan en del ...och ganska många, är direkt hatiska gentemot "välgörarna", "frälsarna", som de själva trodde att var, då blev det svårt. Hur backar man ur? Hur hjälper man till utan vapen?

Allt det där är väl begripligt för oss vanliga dödliga, icke makthavare, men för Condolezza Rice verkar det komma som en fullständig nyhet. Att svårigheter skulle uppstå. Och för min del är det just det som känns mest skrämmande. Den naiva tron på att allt ska gå så lätt bara ondskan långt där borta i främmande land förgörs så hamnar vi alla i paradiset. Inga djupgående analyser i förväg. Ingen onödig kunskap om förhållandena i landet man angriper. Då skulle antagligen stridsviljan dala betänkligt hos folket. Så det är bara att tuta och köra. Peka med hela handen, så får någon annan hjälpa till att städa efteråt.....

Det kanske faktiskt var rätt att angripa Irak. Det vågar jag inte uttala mig om. Men det behöver jag inte heller eftersom jag inte har någon maktställning. Det värsta är väl att så många högt uppsatta politiker inte bara kan, utan de måste uttala sig om saker de inte riktigt har kunskap i, och vad som är ännu värre...man kan gå ut i krig på grund av en förhastad slutsats, grundad på dåliga kunskaper i ämnet.

 

 

Även i Sverige kan vi drabbas av motsvarande fenomen, fast i mindre skala.

Igår kunde vi läsa en insändare i DN, som frågade sig när vi i Sverige skulle få en legitimerad skolminister!!

Den nuvarande har inga kunskaper i pedagogik, det har han själv sagt och ändå får hans göranden och låtanden sådana långtgående och avgörande konsekvenser på svenska skolan.

Varför måste det vara en högre merit bland politiker att vara outbildade och okunniga i ämnet än det är inom andra yrkeskategorier ? Och det gäller ju inte bara i den nuvarande regeringen och inte bara i vårt land. Det verkar ju vara ett genomgående tema.

 

Ja, "det var min lilla undring, kan jag få min lilla hundring ?", som Hasse Alfredsson sa.

 

God Helg på er som läser...ni andra får ha det så himla gôtt ändå! ;-)

 

Särskilt Eric, som springer Stockholm Marathon i helgen! Drick mycket! Ta det lugnt! Så ska jag ringa och sjunga Hejaramsor när du är på Västerbron om jag inte står där själv!

 

 

Fortfarande feber, om än ett något piggare klimat i toppen av kroppen. Såpass att jag till slut bestämmer mig för att söka det jobb som jag har sett att det har flaggats för i tre veckor nu. Något som antagligen beror på för kort arbetstid, vilket passar mig för tillfället. Men allt annat....vet inte, vet inte, vet inte....men vem gör det ? Så efter flera timmars vankelmod och segdragna hostningar klär jag på mig mina kläder (alltså inte pyamas), sätter frimärke på kuvertet och klappar katterna. På gatan råder en feberhetta oh ett stoj som jag inte var beredd på, trots att jag var lättklädd och tänkte att jag kanske på fjärde dagen kunde ta en cappuccino på närbeläget fik. Men det kunde jag glömma. Stekhett i solen och tutande, dunkande studentbilar for fram i ett kör, endast överröstad av en ambulansbil Men det är härligt ändå när vädret är sådant och solen skiner och en slags festivalstämning råder. Fast jag tappade orken efter ett postat brev och 18 knäpp på min kamera.

Time Out!

Askungen skulle hem och sköta sin hälsa, typ...

 

Eftersom jag ändå är i farten...att jag sitter här hemma och surar har just med mitt innesittande att göra. Ska just ta tempen och se hur sur jag bör vara, när jag sträcker ut kameran genom fönstret och ser att det inte finns några gränser för surandet. Stockholm badar i sol just nu. Jag har en ständigt pågående infektion i kroppen sen i februari ungefär som är antingen av eller på. Här och nu tycks den ha den stora godheten att vara på. Jag har lärt mig av min vän doktorn att infektioner är det första de letar efter på den psykiatriska kliniken, eftersom en infektion oftast är den primära orsaken till en depression eller andra psykiska åkommor. Kan man få bort själva källan till infektionen kan man sen angripa själva roten till det onda, dvs grundläggande orsaker till depressionen, t.ex. Jag tycker det är en spännande tanke, speciellt som jag har märkt hur mitt eget humör och mående har åkt upp och ner i takt med infektionerna. En slags musikalisk känslighet för infektion, skulle man kunna säga, med tanke på dagens andra tema.

 

Det är klart att man kan skoja om det hela, men det är faktiskt inte så roligt, när det händer.

 

Fast katterna tycker att det är alldeles för mycket gnäll på mig nuförtiden. "Klaga lagom! Vi får bara vara ute några veckor om året."

 

Jaja...det är synd om djuren...och lite om människorna....

 

 

 

Och som ett tecken i tiden stannar musiken! Här på bloggen, och i mitt "fil-bibliotek", där jag har lagt upp musik och filmer under årens gång, är plötsligt all musik borta (all müsli, höll jag på att skriva). Nå, jag testar att lägga upp på "Sky-drive" här på Msn för att sen länka. Det fungerar! ....ett tag....sen kommer inget mer . Inte ur någon dator här hemma. Så vad gör jag...?

 

Utan musik stannar inte Sverige, men i alla fall millroll.

 

Har det med  fildelningslagen att göra månde? Suck och stön. Den lagen tycks i så fall inte vara på min sida. Vet inte vems sida den är på ?

 

Fast det kanske inte är så illa. Ibland kan det hjälpa att sova på saken så blir det bra nästa dag. Så då gjorde jag det.....men samma elände idag. Jag vet att musiken jag spelar här inte alltid är populär bland  mina läsare/lyssnare, men nu är jag faktiskt bara strängt egoistisk. Har jag ingen möjlighet att lägga in musik finner jag nästan ingen mening i att blogga. Jo....att skriva, och  .... men själva skaparlusten som jag önskar att jag haft lite mer av, blev bara ännu mindre och försvann i ingenting. Men jag tar och lägger in en "fådd" bild till för att få lite balans i eländet!  (För det är inte synd om mig, det finns "riktiga problem" i världen... jag är bara ursur!)

 

 

 

Bilden heter: "En bra kvinna kan skapa balans"!

 

....Och till alla er som tror att jag driver med er...det går fortfarande köra musik med länkar från min bloggs barndom, med musik som är utlagd som gratismusik på nätet....måtte det alltid vara så!

 

Någon som gillar städdagar ? Annars  finns det olika sätt att slippa....se bildexempel! Den fantasifulla kan säkert hitta andra kreativa sätt att komma undan på!

 

 

Ha en skön städdag!

 

(PS bilden har skickats till mig DS)

 

 

Frånvaro ? frånvarande ? Från var ? Från vad ?

Ja, jag är här i mig själv och har nog fastnat i mig ett tag. Dessvärre kommer inga sprudlande inlägg eller färgradioexplosioner, ej heller eftertänksam lyrik värd namnet. Kvar är bara jag med ett ganska alldagligt "face", som inte har fastnat i någon bok av något slag. Det vore väl väldigt bra om det fastnade i en god bok, men icke så. Inte heller i en "bad book" typ Facebook ;-)  Den verksamheten har också somnat in mer eller mindre. Det enda jag numer snöar in på är mitt fotograferande men det är kanske bara en tidsfråga innan det också somnar in ? Jag kan ibland bara tycka att detta producerande som jag visserligen i många stycken njuter av, det gör mig också en aning sjuk. Det blir nästan som en drog att tänka ut och planera vad man ska skriva eller inte. Vad som ska bildsättas och om det ska bli ny musik. Och det vore väl bra med det...men så kommer det här med bekräftelsebiten. Klart jag vill bli bekräftad. Det vill väl alla mer eller mindre. Och det är också härligt när någon har läst eller sett eller tänkt samma som jag eller, om inte....i alla fall diskuterar saken. Så kan det ju också bli om jag har haft något intressant om jag har haft nåt intressant tema som jag har dryftat. Men om jag bara gör musik eller skriver en text för att andra ska tycka att jag är duktig, känns det hela lite meningslöst. Och så blir det ju lite när jag inte tycker att jag har något viktigt att skriva om eller något riktigt roligt eller intressant att skriva.

Äh...jag vet inte om ni förstår vad jag menar....kanske bara problematiserar saker i onödan ?  Bara en vanlig simpel bloggtorka ?

Nej för då skulle jag väl inte skriva alls. Nu skriver jag en massa ord om att jag inte har nåt att skriva om. Hur dumt får det bli ?

Kommer igen en annan dag. En bättre dag.

 

 

 

Länge, länge har jag haft svårt att bryta förtrollningen från Nice-resan. Har varit inne flera gånger för att skriva något nytt och....nej, det ville sig inte....stannade på tröskeln redan, och gled vidare. Låtsades som det regnade. Musiken och allt här som hör ihop med Nice känns som om det satt ihop med mitt skinn. Vem vill fläka sin egen hud? Speciellt som jag verkligen inte hade något vettigt att tillägga. Att skriva om vardagens små förtretligheter eller om världshändelser. Förr i världen kunde jag glatt bita i allt för stora bitar, eller för all del, vilket ni vill, alltför små, och ge mig hän i världspolitiken eller bara beskriva en kaffestund på stan. Nu känns bägge delar lite futtiga, fast jag vet att det inte behöver vara så. Men tänk bara på allt det hemska som händer/har hänt nyss i Burma och Kina.....

 

 

Bara tralla vidare som om inget hade hänt ? Nej, men oavsett om man skänker pengar eller inte, är det svårt att förlika sig med orättvisorna i världen. Mellan världsdelar och inom världsdelar. Idag hade Stockholms skolor "Operation dagsverke", så jag mötte ett antal ungdomar som med stor entusiasm kom och skramlade bössorna, medan så många vuxna skakade på huvudena och såg sura ut.

 

 

Några skänkte för all del pengar men några av tjejerna såg på varann och sa "Nähä" och suckade efter att ha stött på motstånd sjuttioelfte gången. "Pengarna går till barn i Bolivia så att de ska kunna gå i skola, som alla vi i Sverige kan", sa de. "Bra kämpat", tänkte några av oss och la ner några slantar. Och hoppas därmed att de inte ger upp tron på mänskligheten.....och vuxenvärlden.

 

Men av någon anledning bröts förtrollningen idag när regnet kom till Stockholm. Även futtigheter känns angelägna och alls inte så futtiga längre. Behöver inte ens låtsas att det regnar, längre.....fast det är klart....det är ju skillnad på regn och regn..... 

 

                                                                           

 

 

Otroligt men sant! För en vecka sen var vi där. Nu är vi inte där längre. I Nice alltså. Är det tiden som har gått fort eller är det vi som har gått ifrån den? Hur som helst så var det precis vad vi gjorde där. Gick alltså. Från morgon till kväll, med avbrott för siesta varje dag. En ljuvlig grej som jag aldrig unnar mig hemma. Och när man vaknar ser man upp mot berget ovanför, palmerna, och den blå himlen. En skön vy från sovrummet. Ungerfär lika skönt som när man har sovit i en båt och man vaknar till vågornas kluckande. De ljumma vindarna slår emot en när man öppnar de franska balkongdörrarna. Så går man ner på stan. Den närmsta staden är den gamla staden i Nice, som sommartid är väldigt turistig men så här års är det nästan bara en charmig turism som gör sig gällande. Kan tänka mig att det liknar turismens barndom på 50-talet. Innan man kommer till gamla stan måste man emellertid antingen runda ett högt berg eller bestiga det. En av dagarna besteg vi det och det var en fantastisk vy som bredde ut sig runt om.

 

 

Väl nere på andra sidan, hamnar man i ena änden av dem berömda "Promenade des Anglais" och därifrån är det inte långt till de gamla kvarteren i Nice.

 

 

I en gatukorsning står en modell och mittemot henne en lång rad med fotografer på tur. Efter att ha frågat en fransyska får vi veta att det är en kurs i modelllfotografering. Och en fotolärare med jättekamera stod mycket riktigt och instruerade gänget.

 

 

 

I ett annat hörn lite längre upp i stan står två polismotorcyklar och bakom dem en buss med några rånare i luvor och med maskingevär (eller vad det nu är?)! Ingen kurs i att råna den här gången men en filminspelning var det i alla fall. Hela Nice tycks vara ett enda låtsas-ställe.

 

 

Fast jag förstår det. Det är en filmisk miljö med dramatisk natur. Och där kunde jag gå och plåta som värsta turisten, men jag kunde ju låtsas att jag gick en turist-kurs..."Hur man smälter in bäst bland turister"...hm..nåja. Efter allt man får vara med om, smakar det allt gott med ett glas vin eller kaffe eller varför inte en bit mat?