Och i alla tider har olika musik befruktat min vardag och mitt liv.

 

 

Så ock denna fridfulla, men ändå levande sorts klirr- och klangmusik, framförd av Chick Korea och Gary Burton.

Fortsätter med inspelningar av glömda och oglömda vinylinspelningar och inser att min och andras vinylsamlingar i nya skivhyllan är bättre än våra CD-samlingar.

 

 

Eller så är den känslomässiga inställningén till LP-skivorna så mycket starkare. I alla fall är ju själva omslagen så mycket flottare...och större...Storleken har viss betydelse därvidlag, det kan inte förnekas. Men musiken...den låter sig inte påverkas...den fortskrider, och håller på...helt oberoende av mig, tycks det, fast den är helt beroendeframkallande, tycks det mig.....;-)

 

 

Och hör du inte musiken i mediaplayern kan du höra den här!

 

Musiken rycker upp dig, tråkar ut dig, skjuter upp dig med en raket, men sällan står du kvar likgiltig.

När jag kom till min nygamla arbetsplats i våras sa två av mina kolleger att de "inte tyckte om att sjunga"....

Jag har hört mycket men inte just det, måste jag säga. Jag sa bara till dem att "det ska vi ändra på". Fast jag tror kanske inte att jag har lyckats ändra på det, möjligen på inställningen till musikens betydelse i förhållande till barn. För mig var det en helt ny utmaning att få människor att inte bara tycka utan att också känna att musik är livets allt och livets salt.

Tidigare har mina arbetskamrater sagt att de inte kan sjunga eller spela men att de önskar inget hellre än att kunna just det...som lyssnar på musik och samlar på än den ena, än dena andra artistens skivor och springer på deras konserter så fort tillfälle gives.

Men...att helt och hållet vända ryggen till musiken, det har jag tidigare aldrig varit med om.  

 

Fast den ena av de sångovänliga upptäckte musikens förmåga att få med  alla barn i något gemensamt en gång när jag var vikarie för förskolläraren, och det kändes verkligen som en seger...inte för mig (och "inte för min lilla apa", heller ;-)), men för musikens makt.

 

Den enda lilla makt av betydelse jag känner till...;-)

 

 

 

Nu, mina vänner, ska jag för er berätta, att detta är musik från mina något mer vilda, något yngre dagar, när kärleken stod högt i tak och liksom musiken och vännerna som utövade den, fick den allt att snurra ännu högre upp i luften än vi redan var.

Några, eller många  av dem som spelade och sjöng är nu kända operasångare, kompositörer, världsmusiksångare, pedagoger och så har vi honom som inte längre finns ibland oss, som då gjorde oss själaglada med detta stycke salsamusik som fick alla delar i kroppen att studsa runt, runt natten lång på Musikhögskolefesterna. Till denna musik har jag dansat runt med min hjärtans kär för sisådär 25 år sedan och till denna musik har jag idag skrattat och gråtit av stark rörelse när jag tänkte på den tid som var och på vännen som inte längre finns men också i samma stund på dem som finns kvar. Jag har skrivit om Bjarne här tidigare, när det hände för tre år sedan, men musik kan som ni vet väcka oanat starka känslor åt ena eller andra hållet men oftast samtidigt, vilket gör det hela bara ännu härligare...eller hur man nu ska uttrycka sig.

 Och nu: Millroll "proudly presents"  "I samma båt" av Bjarne Nyquist,

                  

                                   med "Salsa Blanca"  

 

                                   överförd på denna dag från grammofon till mp3,

                                                      

                                                   

                                                   

                     här och nu för bara er i Färgradion Newmill

 

Idag inte bara trilskas spaces med mig, det jävlas också. !! Inlägget nedan har jag försökt redigera ett antal gånger idag och varje gång faller något bort....GRRRR!

 

Exempelvis exempel nr 2 som jag lägger in för sista gången nu i ett nytt inlägg för att slippa göra om alltihopa från början varje gång. Ja man får verkligen lida för konsten.....:-P !!!

 

  

 

Inga regler utan undantag, heter det ju. Så sant, så sant ! Med tanke på min brist på förmåga att ta in text och musik samtidigt, alltså...

 

Minst tre exempel kan jag komma på på rak arm. Tre textförfattare som skriver texten som vore den gjuten i samma form som musiken. Och jag kan lyssna på båda samtidigt.

 

    

 

Det första exemplet är, lite oväntat, en mycket långrandig text med en lika tradig musik...men just därför så rolig och framförandet är sådant att man hela tiden undrar vad som ska komma härnäst, trots att man egentligen vet vad som ska komma.

 

 

 

 

Det andra exemplet är så eget i sitt språklekande där musiken såväl förstärker som understryker texten. Inte vill man missa många ord där heller.....och humor är det där med.

 

      

 

Och i det tredje, inte minst, samspelar musik och text så väl att man tror att de är gjorda vid samma tillfälle, fast visan är ju en gammal traditionell, och här är det Tage Danielsson som på sitt vanliga humoristiska sätt förmedlar det svåra och lätta på en och samma gång.

 

Och den gemensamma nämnaren för dessa tre exempel är......ser jag nu......humor!

 

Lättsam eller djup, långsam eller flyktig....bara den stämmer med musiken, då är jag med. Avslutar väl med den här då...

 

 

 

Monica....textframbärerskan bland texframbärerskor...och sjunga kunde hon också! ;-)

Text och musik av Olle Adolfsson. Också en mästare, tyvärr alltför fort bortglömd.

 

Ha en fortsatt skön lördag!

 

Och musiken i mediaplayern är nu bytt till den här! Håll till godo och håll den igång! =)

 

Jag tror att jag är rätt extrem vad det gäller musik. Inte musiksmak, eller så, utan sättet jag har att lyssna på musik. Speciellt första gången jag hör någon ny låt eller något nytt klassiskt musikstycke. 

Jag lyssnar nämligen aldrig på texten första gången, knappt ens andra, men möjligen tredje gången jag hör stycket ! Inte ens om texten frambärs av någon favoritsångare eller sångerska. Kanske att jag uppfattar orden men aldrig innehållet. Jag är i full färd med att ta in själva musiken, vad det är för stämning, stil, om det  svänger eller om det är vackert...och ibland blir jag bara *PANG*, slagen av den, för att inte säga nitad, överrumplad, eller helt enkelt förälskad. Då måste jag höra den igen, men inte för att höra texten, om ni nu trodde det, utan för att lyssna lite mer medvetet på hur det verkligen lät....Vad var det för häftiga rytmer eller snygg harmonik (ackordsföljd) eller kanske en vacker melodi, och allrahelst om jag blivit helt betagen, så stämmer allt det där för mig. Men så handlar det ju också om hur det framförs, vilka musiker och vilka sångare som får allt att klinga - i mina öron - perfekt. Då måste jag lyssna och uppleva allt en gång till. Kanske känner jag till och med för att ta en svängom för mig själv på vardagsrumsgolvet...OCH...i det läget kan det hända att en och annan textrad kommer till mig, men det är inte säkert.

 

 

En text kan aldrig hänföra mig så. Jag blir intresserad, nyfiken, beundrande, road kanske, eller om det är en sorgsen berättelse, kan jag bli rörd till tårar....om jag läser texten själv, vill säga. Då är det lättare att ta till sig, eller om om jag får den uppläst för mig, men om den sjungs fram......ack så svårt att tänka bort min upplevelse av musiken då, oavsett om den är positiv eller negativ. Jag borde nog söka för det där.....

 

 

Som nästan "obotlig ateist" blir jag särskilt glad i kyrkokören när jag får sjunga mässtexterna på något obegripligt språk, som exempelvis ryska, så behöver varken jag eller församling bekymra oss över textinnehållet utan helt koncentrera oss på musiken. Klangen blir ju också helt annorlunda om man hör rysk musik sjungas på svenska. Helt enkelt andefattigare....vilket ju inte bör eftersträvas i en kyrka. Dessutom tror jag att om det funnes något medium inom vilket man kunde ha direkt kontakt med eventuell gud (som jag ju inte tror på ;-)), så vore det just inom musiken...ordlös, skön och kommunikativ.....

 

 

I sällsynta fall är text och musik skriven ihop och bildar ett homogent par. Då kan det gå lättare. Om den är på svenska brukar jag också ta till mig texten fortare, om den inte är så dum att jag önskar att den vore på nåt obegripligt språk istället.

Ibland, och tyvärr väldigt ofta, tror jag texten är bättre än musiken...i alla fall mer intressant. Eftersom jag sällan lyssnar på "tråkig" musik fler gånger missar jag säkert många bra texter. Jag orkar inte höra en massa verser sjungas på en tradig melodi och till ett träaktigt komp, då blir jag bara irriterad. "Skriv en bok", tänker jag.

 

 

Självaste Bob Dylan kan få mig att tänka så, och det ryktas att hans texter är på Nobelpris-nivå. Det där vet jag inget om....;-) Men visst har han skrivit bra låtar, men så är det dom låtarna som har blivit berömda också, och det beror på att musiken är bra, det beror inte på texterna, det kan jag lova er !

En usel text kan bli världsberömd tonsatt till en  underbar musik, medan motsatsen är otänkbar i mina öron.

 

Fast en text, även om den är lite fånig, kan göra en låt till en hit som kanske annars inte hade varit det ? "She loves you, yeah, yeah, yeah", med Beatles, t.ex. Fast där beror det ju inte på innehållet i texten utan rytmen i språket, kanske....Och för mig spelar det inte så stor roll, i alla fall. Beatles texter har jag ju ändå inte förstått förrän i vuxen ålder. Det var ju mest bara härmningsövningar från början innan det fanns texthäften att tillgå och min 11-års-engelska var inte så brilliant, trots allt.

Men jag tror Beatles storhet låg i bland annat det...att text och musik klingade "musikaliskt" ihop. Dessutom hade Beatles många fina texter som håller att sjungas än idag när man till äventyrs förstår vad de handlar om....;-)

 

 

Hmmm..rätt intressant...borde kanske doktorera i ämnet.....Och jag förstår om ni vid det här laget tänker; "Skriv en bok"....;-) 

 

OK, OK, jag ska...Önskar trevlig helg, så länge ! 

 

 

Det är bara att ta nya tag. Till jobbet på osäkra ben men förhållandevis pigg..

 

 

Redan på kvällen får jag huvudvärk som nästa förmiddag växer till dunderhuvudvärk. Hemma igen.

Måste gå till min favoritläkare, specialist på infektioner och öron-näsa-hals.

Fast just idag var enda dagen som man inte kunde beställa tid. När jag sitter i soffan så här, känns det ganska ok....

 

 

Det känns bara som jag har fått en liten blyhätta på huvudet. När jag är uppe och går känns det inte ok

och när jag lägger mig ner för att vila känns det absolut inte ok! I huvudet alltså.

 

 

Men för ryggen är det bäst att ligga eller stå. Skulle kanske gå ut, allrahelst...

men orkar inte riktigt......

 

 

Det här är inte min vår...en "mellanvår" känslomässigt och en bottenvår sjukdomsmässigt.

 

 

Jag ska nog byta musik här på spacet, men varje gång jag tänker så har jag så svårt att komma på nån annan musik som håller bättre i längden än

Johan Sebastian Bachs.....

 

Men detta faktum att kören hela tiden uppmanar mig att "vila väl" (Ruht wohl) kan kanske bli till en självuppfyllande profetia ?

Borde ha något piggare där, kanske.

 

 

I alla fall för min egen skull. Annars vet jag ju att man inte direkt springer in på varandras space nuförtiden och hör och ser alla låtar och andra länkar som man lägger upp, utan man kollar den senaste uppdateringen...kollar det senast skrivna, kommenterar om man kommer på nåt att säga och så fort ut igen. Msn:s nya upplägg liksom uppmanar en till detta manér. Detta tidsgissel som aldrig uppmanar till eftrtanke och ro...Kanske ska behålla musiken, trots allt....

 

 

Jaja...tiderna förändras och vi med dem.

 

Ha det gott så länge ni kan......Jag måste vila mig ett tag.....