Det här var nog jag med familjens första bil. Min äldsta bror var enda körkortsinnehavaren och dessutom fotograf. Volvo var modellen då...liksom nu.

"Jag rullar" vidare....

 

Och wow! Jag höll på att glömma bort det....för första gången glömmer jag ett så viktigt jubiléum.

 

Men nu är det o-glömt.

 

Grattis på mig...eller nåt ;-)

 

See you, any day.....

 

 

 

Tappade lite tempo i förra veckan, både vad det gäller, eget skrivande, fotande och kommenterande hos andra, här och på andra ställen i cybern. En dov känsla ligger kvar. Ledsen att inte riktigt orka hälsa på hos andra och kommentera, just nu...

Att göra en "story" om allt, kan kännas bra och roligt men när verkligheten krockar med ens egen "livslinje" känns det hela plötsligt plumpt. Vem är jag att....osv....?

Och vem vill höra ? Vem vill se ?

Plötsligt känner jag mig som en reporter från Aftonbladet eller Expressen. Men det är trots allt skillnad. Deras tjänster efterfrågas. Men ingen har efterfrågat mina tjänster. Millroll från söder med rätt att knäppa de rätta bilderna och skriva de rätta raderna ? Nej, och det är tur det...i vanliga fall förstås, men när en olycka sker  i din omedelbara närhet, kommer tankarna....Det var alltså en cykelolyka där en ung man i 30-årsåldern inte överlevde en krock med ett annat tungt fordon i korsningen Ringvägen/Götgatan. En av Stockholms farligaste korsningar. Jag bor i närheten och befann mig i närheten utan att märka av själva olyckan.

 

Jag har bilder som visar mer än jag såg då och jag har funnit några ord också attt uttrycka detta med, sedan i onsdags, men som sagt: allt känns fel eller plumpt. Lika bra att låta bli, eller göra nåt annat, kanske.

 

Nu är det sommar. Ta hand om dig, och er, och varannn! =)

 

 

 

 

Igår kväll tog jag tunnelbanan tvärs igenom stan och ut till närmsta förort på andra sidan. Skulle till en arbetskompis på middag. Trevligt, tänkte jag. Men tänkte samtidigt på den vår som har varit och på den höst som ska komma. Finns det något där på jobbet att se framemot eller blir det samma visa igen ? Bestämde mig för att tro att det bara är jag själv som kan påverka saken.

På vägen möttes jag av en kvinna som grät på perrongen. Ingen stor gråt..bara en stilla rinnande gråt. Hon var på väg upp, och jag ner. Åt olika håll. Man möter människor och man skiljs dagligen. Man ser stora katastrofer hända, och små passerar hela tiden. Men går förbi. Ibland funderande och ibland slår man ifrån sig, men man hastar vidare. Minns mig själv gråtande just så, var och varannan morgon, på tunnelbanan för dryga två år sedan. Då var det ganska skönt att ingen hejdade mig och frågade hur det stod till. Hade någon varit snäll i just det läget hade jag brustit, och fallit isär i tusen bitar. Det enda som höll mig samman var att jag bet ihop och försökte tänka på en sak i taget. En uppgift i taget. Inte tänka framåt och inte bakåt. Bara följa med i flödet. Inte göra väsen.

När jag väl hade klivit på tunnelbanan igen fick jag syn på en kvinna en bit bort i vagnen som också satt och grimaserade som om hon grät. Jag var tvungen attt titta en gång till....Jo, hon var också ledsen. Funderade på denna sommar som har gett oss ett sådant strålande väder. Sådan värme och sådan torka. Mitt i allt detta sitter människor och gråter. Kanske ensamma människor. Kanske människor som har drabbats av en anhörigs sjukdom eller död. Kanske människor som, liksom jag, hade fått sig för många törnar på jobbet, som inte orkade med pressen och stressen där kanske, eller pressen hemifrån....Denna kvinna hade en väska med sig så hon var antagligen på resande fot.

 

Jag kom fram till slutdestinationen en hel kvart före utsatt tid. Jag som har varit nästan konstant försenad till jobbet med en kvart hela våren.

Skulle stämma träff med kvällens värdinna vid stationen. Köpte några nötter och russin i ett sånt där litet fiffigt paket och gick runt utanför och innanför och tittade på folk. På en bänk satt en kvinna med rullator. Jag gick närmare henne för att slänga den lilla förpackningen i sopkorg strax intill henne och precis när jag gör det hör jag en liten klämd snyftning. Det är inte sant, tänker jag. Inte en gång till. Sneglade på henne och hon sneglade på mig.

 

Jag gick vidare, gick vidare, gick vidare. Nej, jag kan inte trösta främmande tanter på gator och torg. Jag kan ju knappt trösta dem jag känner. Men det kändes ju plötsligt som ett hårt skal mellan människor höll på att utvecklas. Jag ska inte skylla på tiden i just mitt fall, just denna dag. Inte heller på alla andra människor som sätter käppar i hjulet. Men nu känns det som om det är dags att jag åtminstone lyssnar på mig själv och mitt eget flöde vare sig det är sorgset, argt eller glatt. Kanske var det så att jag hade sett bara glada skrattande människor i den vagn jag satt i igår om jag hade haft det sinnelaget ? Och kan jag lyssna till en sorg som kanske fortfarande finns någonstans därinne så kanske den börjar flöda fritt och jag kan göra något åt den.

 

Och idag när jag gick ut för att handla mötte jag en granne på vägen. Hon var så glad och trevlig som hon alltid är. Jag gick bort till mitt favoritcafé först. Tog god tid på mig. Fotograferade cyklar, som är månadens tema i en "foto-grupp" jag är med i. Gick in och handlade och på vägen tillbaka mötte jag återigen en grannen som satt vid ett annat café.

 

"Såg du olyckan?" , frågade hon.

Nej, jag hade missat en dödsolycka med en cyklist, i just det hörn som jag hade stått och fotograferat 20 minuter tidigare.

 

Ibland finns det inte ord.

 

 

 

 

 

Så mycket tid i livet som går åt till att vänta. På vadå?  frågar man sig..

 

Jag minns stora delar av min barndom som en väntan. Väntan på en speciell kväll när ett speciellt TV-program skulle gå, kanske. Eller att någon vän skulle komma och hälsa på familjen. När jag blev större väntade jag på att någon kompis till min yngsta bror (6 år älre än jag) skulle komma hem, eftersom jag hade blivit förtjust i honom. Antagligen mest för att han liknade Romeo i filmen "Romeo och Julia" (Zeffirelli regissör), som jag fullkomligt åt upp med ögonen och öron på den tiden. Då fanns ju ingen VHS eller DVD så det var till att vänta på att den skulle gå upp på biograferna igen, och igen. 5 ggr tror jag det blev + att det kom ut en LP med musiken och valda delar av "Pratet".

 

 

 

Jag lärde mig hela balkongscenen utantill, båda rolllernas repliker. Och...ja...där kan man nog lugnt säga att jag låg hästlänger före i genustänkande. Lika kär i Julia som i Romeo i denna film, kunde jag transcendera ur och i de olka rollerna. för varje ny replik. Mina föräldrar hade alla Shakspears dramer i en gammal gigantisk jättebok som jag släpade med mig var jag gick och stod. Jag var själv i samma ålder som huvudpersonerna i dramat, och även som skådespelarna, vilket var revolutionerande 1968 när filmen kom. Den hade ju bara spelats av 40-åriga damer och herrar på teatern förr. Företrädelsevis Dramaten.

Det som också var häftigt med just denna film var att Julia var så modern i sitt sätt att vara. Framåt, initiativtagande och samtidigt väldigt söt, men utan att vara mesig.  En levande människa, helt enkelt. Stor skillnad mot den sk modernare "Romeo och Julia" som kom för bara några år sedan och som utspelade sig mer i nutid, där hon gjordes till....just en väntande mähä utan egen vilja och passion.

 

Kanske var detta något jag har burit med mig genom åren  ? Att kvinnor har rätten till sin egen passion och vilja. Jag vet inte varför jag annars blir så frustrerad av alla dessa stunder när man är tvungen att vänta på en annans initiativ för att få göra det man vill.

Det mest typiska exemplet är ju det här med att få dansa när man är på fest eller i andra sammanhang.

 

Att behöva vänta på att bli uppbjuden!