Fortsätter dansa fast i mindre cirklar, i en inre rörelse förnimbar bara i min egen föreställning. Osynligt för de seende men kännbart för de närvarande....

Äh, det blev flummigt....! ;-)

Men tror i alla fall att det rör på sig i någon riktning...har inte fastnat i könsrollsmönster eller andra mönster heller, fastän det ibland känns som om det går trögt, och ibland går det till och med bakåt. För mig alltså...för resten av världen går det kanske framåt medan jag står still...."alltså tänker jag"...

 

Minns min ljuva ungdom när jag stod och dansade till Chain of fools framför vardagsrumsspegeln. Fast i smeten redan då ?

 

 

Efter en timmes plitande i bloggen försvann all text när jag skulle lägga in bilder !!!

 

 

Så vad händer sedan ?

 

 

Det är jobbet som hägrar....?

 

 

En segeltur senare blickar jag in mot....

 

 

...den mörka skogen...?

 

Solen lyser in genom fönstret fast prognosen säger regn. Krassen som har flyttat hem från altan in till stan står där solbelyst i eftermiddagsljuset. Jag har fått ett  betydligt bättre schema i höst än förra året. Jag får möjlighet att ha lite musik och rytmik med den stora nya 6-årsgruppen som ska börja på det andra fritidshemmet, vilket gör att jag tycker att jag gör något som jag är bra på, och en gång i månaden får jag sluta riktigt tidigt på fredagen efter att ha öppnat fritids.

Jag brukar inte gnälla för att jag ogillar gnäll från andra, men den här våren har jag ju upptäckt att gnäll faktiskt lönar sig! Ve och fasa! =0

Och att höra mig själv gnälla har bara gjort mig ledsen och ännu gnälligare, eftersom jag trodde att jag hade gnällt förgäves, men så...genom ett trollslag ställer arbetskamrater upp från höger och vänster och mitt schema känns helt utståeligt.

 

 

Vad ska jag nu gnälla över ?

Det kanske inte behövs längre. Jag kan kanske återgå till att vara mitt gamla vanliga snusförnuftiga jag ? ;-) 

 

Inte längre tid för nöjen, vila, sol och bad. Ej heller umgänge på ett opretentiöst sätt med de närmaste på tomten på landet. Inte tid för sommarlekar vid datorn. Nu blir det allvar. De stora högar av bilder som jag har laddat ner på datorn...vem orkar se dem om inte ens jag orkar. Men jo...jag orkar, fast jag orkar inte välja ut och ladda upp för allmänt beskådande.  Men tid till det...ska jag ta mig det, eller ska jag ta mig tid till något nytt som jag vill ska ske bakom nästa krök ?

Titta bakåt eller framåt ?

 

Tid är ingenting.

 

Nej, det är sant...men ändå finns den om man använder den rätt, och till det man behöver den till. Om man inte gör det, försvinner tiden *poff*.

Jag vet att allt har ett slut och mitt i varje slut tittar en ny början ut. Vilkt innebär ?

 

När jag en gång i tidernas begynnelse skaffade min första dator, var det för att göra och spela in egen och andras musik, med hjälp av den. Ja, så blev det också efter ett tag..men första året gick ut på att sätta sig in i och förstå diverse musikprogram och sen hade jag glömt bort vilken himla musik jag ville göra. Nå...det blev ju ett och annat gjort fast inte riktigt så bra som jag hade tänkt mig....och sen tog ju bloggandet överhanden helt eller delvis, och sen facebook, flickr, och det senaste nu i somras var ett interaktivt spel vid namn "farmtown". Väldigt skojigt i och för sig, men DET tar tid....Är det verkligen det som är mitt liv ? Att hoppa från den ena skojigare tuvan till den andra ?

Tillåt mig tvivla...fast ändå tycks det mig så. Med den skillnaden att jag inte lämnar någon tuva utan ihärdigt försöker fortsätta med alla på en gång.  Och socialt har det varit likadant. Har försökt odla kontakter var jag än befinner mig, men är inte så helt bra på att odla mitt eget ego. Så så blir det....fastnar mitt i smeten och har svårt att gå vidare. Förlorar mig bland omständigheterna kring mina släktingar och vänner och fastnar i webben bland cybervännerna.

 

Och nästa steg blir .... ?

Sluta odla på farmtown ?

Sluta ladda upp på flickr ?

 

Börjat ladda upp mig själv, har jag ju redan gjort under den långa sköna sommaren....

Nu ska jag bara komma på vad jag vill odla i min egen lilla livs levande trädgård, typ.

Och det, min vänner, kan ta tid...lång tid....vilket det redan har gjort fram till dags dato.

 

Hoppas att ni har haft tid att läsa detta. Annars får ni väl å andra sidan mer tid över till er själva! ;-)

 

Så var det dags att kavla upp de så kallade skjortärmarna.

Själv kommer jag säkert cykla i bara linnet till jobbet idag. Svårt att kavla då....

 

 

Men efter en lång skön sommar...5 veckor på landet utan avbrott...och med en toppenfin avslutande,

inte bara vädermässigt utan också med nära och kära vänner och släktingar på besök, känns sommaren avslutad, avrundad och inslagen som i ett litet paket.

 

 

Jag kan faktiskt inte minnas en sån sommar på mångar år, om ens någonsin. Alla nöjda.

Katterna inte minst.

 

 

Mina syskon och jag delar på detta sommarparadis som vi har fått överta efter våra gamla föräldrar som även denna sommar har kunnat vara ute på landet nästan som vanligt. Där har de gjort sina dagliga promenader, kokat sin potatis och sina morötter, bjudit på drinkar på den soligaste platsen på tomten på kvällen, deras "västsida". Vi har hjälpt till med handling, omplåstring av diverse sår, och andra småsaker, men i princip har de klarat sig själva. De går med stavar och mamma som nyss har brutit lårbenshalsen går fortare än någonsin.

 

 

Kanske för att hennes minne är delvis sviktande. Hon minns helt enkelt inte att hon har legat på sjukhus  för bara några månader sen, och pinnar på som vanligt, medan hon i andra lägen är väl så skarp som någon av oss andra. Dessutom är hon medveten om att hon faktiskt inte minns alting, ibland. Pappa har blivit nästan blind under sommaren, men går ändå hyfsat så länge mamma går före och visar vägen. För en vecka sen skulle han fylla på vatten i ett glas men råkade hälla fel. Det blev vattning av TV:n i stället. Så nu finns ingen fungerande TV på landet, heller. Men för pappas del går det ju lika bra. Han ser ju ändå inte och mamma slipper läsa textremsan. De är 90 och 97 år gamla. Man kan inte annat än förundras...

 

 

Det finns numera möjlighet till 5 olika självhushåll av varierande storlek, på en ganska stor sjötomt med tre större hus och ett litet. Det finns bara ett utedass och ingen dusch. Det finns en lång strandremsa med bara en riktig badplats, vilket är lite lustigt, men min mamma fick på sin 70-årsdag en flytbrygga av oss så att hon slapp gå ner och tvätta sig bland alla andra barn och barnbarn och andra gäster och löst folk som brukar hänga nere på bryggan.

 

 

Men i år har hon insett att hon varken kan elller vågar balansera upp på spången mellan land och brygga så nu har vi flyttat flytbryggan till stranden nedanför huset där vi brukar hålla hus.

 

 

Det är en lyx ! Jag kan inte nog säga: Jag är tacksam! =) Så nu är det bara att cykla vidare...

Kanske kan jag hitta något positivt även i jobbet, eller utanför, denna höst. Ingen anspänning som det innebär att vara musiklärare, inga sömnlösa nätter, inga planeringar...men heller ingen "status". Kanske att jag får bygga på min egen livskänsla som jag har fått med mig från sommaren.

 

 

 

Känna det svalkande Östersjövattnet mot min inre hud, känna dofter från skog och vindpusten från sjöbrisen i mitt ansikte. Om jag ska blunda ?

 

 

Nej, jag ska försöka göra om det till min yttre verklighet.

 

 

See You! =)